Ullevi, Göteborg
Publik: 66 561 (utsålt).
Vem: Bruce Springsteen, 62, solodebuterade 1973. På de flesta album har han haft sitt klassiska kompband, E Street Band, i ryggen. Exempelvis på supersuccén "Born in the USA".
Vad: Den andra och sista Sverigespelningen på "Wrecking ball"-turnén, som pågått sedan i mars. Redan i går, på sin 28:e konsert på svensk mark, satte Springsteen nytt publikrekord på Ullevi: 66 018 åskådare.
Bäst: Den kungliga avslutningen, som kröns med "Jungleland" - och regerar fullständigt med en ny flippad "Twist and shout"-fest.
Expressens betygsystem utgår från en femgradig skala där en geting står för "underkänd", två getingar för "godkänd", tre getingar för "bra", fyra getingar för "mycket bra" och fem getingar för "världsklass".
V-i-l-k-e-n s-a-n-s-l-ö-s k-l-a-s-s-i-k-e-r.
F-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t.
Var ska man börja?
Med den magnifika avslutningen? Den formidabla låtlistan? Det helt galna satsningen? Med att börja räkna alla liter svett som den här triumfen måste ha kostat Bruce Springsteen och hans E Street Band?
Varför inte ta det från början?
Det är ju där Springsteen själv tar sats, på sin andra Ullevikväll.
Till skillnad från så många andra artister låter han hela fredagen ligga till grund för dag 2. Att han inte visade sig utanför hotellet under den regniga lördagen kan bara bero på en enda sak - att han satt på sitt rum och tecknade ner en helt knäckande klassiker i sitt anteckningsblock.
Det är ju bara att jämföra låtlistorna med varandra (den färska är publicerad på en sida nära dig). Det ser ut som om de är hämtade från två helt skilda turnéer. Det skulle lika gärna kunna skilja 24 månader mellan dem som 24 timmar.
Bara det är sjukt imponerande. Någon motsvarighet finns helt enkelt inte. Inga andra världsstjärnor vågar eller vill lika mycket.
Ännu mer imponerande är vilka ersättare amerikanen plockat fram för dag två.
Lördagskvällens sju första låtar lyste alla med sin frånvaro under den härliga fredagen - och på exakt den vägen fortsätter det.
Och den här gången hittar Springsteen en balans mellan rariteter och pålitliga klassiker som är helt ... perfekt.
Jag har sett Springsteen både här och där. Men framför allt här - på Ullevi. Midsommarhelgen 2003, andra kvällen 2008 ... Det är svårt att jämföra och rangordna minnen. Ungefär lika svårt som det är att jämföra Messi med Maradona. Men jag gör ett försök:
Det här måste vara det bästa jag sett någonsin med Springsteen?
Jag vet, det låter helt otroligt. Men sättet som Bruce och hans kumpaner tacklar såväl gamla favoriter som nya är också helt fantastiskt.
De kramar ur precis allt de har av sig själva, och gör några näst intill perfekta versioner av nummer som i vissa fall passerat sin zenit för årtionden sedan. De trollar fram en magisk kväll.
Och själva tricket utförs på det givna stället - i den här turnéns nyckelnummer "My city of ruins", för kvällen hela 15 minuter långt. Det är så stort, så mäktigt och så hjärtligt att man slås av märkliga tvångstankar om att kasta datorn i väggen och tränga sig längst fram för att få koll på miraklet.
Men det är egentligen lika tydligt från läktarplats:
Efter "My city of ruins" kliver Bruce Springsteen och E Street Band in en zon där varenda textrad, varenda ackord, varenda låt blir till ett manifest över den här turnéns mäktiga kraft.
Det är allvar och glädje, det är skratt och gråt och det är ett ljuvligt, galet, euforiskt avsked som aldrig vill ta slut - men där Springsteen ändå till sist lämnar scenen, efter tre timmar och 37 minuter efter att ha stått och ropat "Tack! Vi älskar er! We love you! God bless!".
Det är bland det finaste jag sett. Och ja, det är det bästa jag sett med Springsteen.