Var fanns AD och HD när en annan var barn? Dvs för några år sedan.
Nu har man kommit på att barn som föds senare på året betydligt oftare får diagnosen ADHD än de som fötts tidigare på året. Och nu funderas det på om det helt enkelt är så att barn som är yngre än de äldre helt enkelt är lite omognare än de mognare barnen och uppfattas som stökiga och oroliga.
När Syd var barn, typ för några år sedan, så fanns det skolmognadsprov då man skulle rita flaggor på flaggstänger och skorstenar som det rök ur. Blåste flaggan åt ena hållet och röken åt det andra då fick man minsann inte början skolan det året. Idag skulle ett sådant skorstenstest säkert vara kränkande för den personliga integriteten, vilket det säkert var då också. Men då fanns inga ADHD ungar alls. Då fanns det stökiga ungar, omogna ungar och riktiga ungdj--lar som slogs och hade sig. De kunde till och med dra flickorna i håret och då kom magistern eller rektorn och drog i ens eget hår så man blev alldeles tårögd. Nu drog i och för sig inte Syd flickorna i håret men annat, mindre allvarsamt bus, kunde rendera i en tillrättavisning av magistern som inte heller drog i håret eftersom han var så kort och inte nådde upp riktigt. Nej han satte tummen under hakan och så tryckte han upp huvudet och så stod man där med huvudet riktat mot himmelen och ändå krävdes att man skulle ha ögonkontakt med den där lille magistern.
Jag hade den där magistern i tre år och vi gillade aldrig varandra. Jag har aldrig gillat sådana där typer som trycker upp tummarna under hakan på en. Jag tyckte faktiskt riktigt illa om honom och eftersom jag alltid varit lite rebell mot överhögheten så tyckte han nog att jag var en riktigt liten obstinat unge som man verkligen skulle trycka upp tummen under hakan på så han skulle fatta vem som bestämde och det gjorde han som sagt. Dvs han både bestämde och tryckte med de där förb...de tummarna!
För några år sedan mötte jag den där lilla dj... nej magistern menar jag och då såg jag en lika kort gubbe men betydligt äldre än han var när han var yngre och jag funderade länge på om jag skulle morsa och säga; Hej du magistern! Minns du mig? Och det gjorde jag också till slut efter mycket funderande: Hej magistern minns du mig? S J! (H T hette han f ö)
Men det gjorde han inte, sa han i alla fall. Jag brydde inte om att sätta in mig själv i något sammanhang, jag kände bara att han var passé. Tummarna hade han kvar, på bägge händerna, det såg jag.
Han var borta en period, för vad är oklart, i någon årskurs och då fick vi en annan elak lärare, kvinna var det. Då kom vi på (inte flickorna förstås) att fröken liknade en Buddha-figur och så utförde vi knäböjningsriter framför henne på skolgården - typ Mecka - och då blev hon alldeles väldigt upprörd och så fick vi kvarsittning allihopa (inte flickorna) förstås. Sedan kom han tillbaka och när han fick höra talas om vår bön så blev det en tumme igen, på allihop, men någon ADHD var det ingen som pratade om. Så stökig som vår klass var (inte alla flickorna men några) så hade det nog blivit ADHD på allihop. Minst!
Nej det där var ingen rolig tid, gjorde vi inget annat så slogs vi eller spelade fotboll; Santos hette vi och vi var riktigt bra. Vi vann; 10 segrar på 10 matcher och Syd gjorde hälften av alla mål och jag har ett svagt minne av att den lille elakingen till magister i ett ännu svagare ögonblick sa någonting positivt. Men jag kan ha fel.
När Syd var barn, typ för några år sedan, så fanns det skolmognadsprov då man skulle rita flaggor på flaggstänger och skorstenar som det rök ur. Blåste flaggan åt ena hållet och röken åt det andra då fick man minsann inte början skolan det året. Idag skulle ett sådant skorstenstest säkert vara kränkande för den personliga integriteten, vilket det säkert var då också. Men då fanns inga ADHD ungar alls. Då fanns det stökiga ungar, omogna ungar och riktiga ungdj--lar som slogs och hade sig. De kunde till och med dra flickorna i håret och då kom magistern eller rektorn och drog i ens eget hår så man blev alldeles tårögd. Nu drog i och för sig inte Syd flickorna i håret men annat, mindre allvarsamt bus, kunde rendera i en tillrättavisning av magistern som inte heller drog i håret eftersom han var så kort och inte nådde upp riktigt. Nej han satte tummen under hakan och så tryckte han upp huvudet och så stod man där med huvudet riktat mot himmelen och ändå krävdes att man skulle ha ögonkontakt med den där lille magistern.
Jag hade den där magistern i tre år och vi gillade aldrig varandra. Jag har aldrig gillat sådana där typer som trycker upp tummarna under hakan på en. Jag tyckte faktiskt riktigt illa om honom och eftersom jag alltid varit lite rebell mot överhögheten så tyckte han nog att jag var en riktigt liten obstinat unge som man verkligen skulle trycka upp tummen under hakan på så han skulle fatta vem som bestämde och det gjorde han som sagt. Dvs han både bestämde och tryckte med de där förb...de tummarna!
För några år sedan mötte jag den där lilla dj... nej magistern menar jag och då såg jag en lika kort gubbe men betydligt äldre än han var när han var yngre och jag funderade länge på om jag skulle morsa och säga; Hej du magistern! Minns du mig? Och det gjorde jag också till slut efter mycket funderande: Hej magistern minns du mig? S J! (H T hette han f ö)
Men det gjorde han inte, sa han i alla fall. Jag brydde inte om att sätta in mig själv i något sammanhang, jag kände bara att han var passé. Tummarna hade han kvar, på bägge händerna, det såg jag.
Han var borta en period, för vad är oklart, i någon årskurs och då fick vi en annan elak lärare, kvinna var det. Då kom vi på (inte flickorna förstås) att fröken liknade en Buddha-figur och så utförde vi knäböjningsriter framför henne på skolgården - typ Mecka - och då blev hon alldeles väldigt upprörd och så fick vi kvarsittning allihopa (inte flickorna) förstås. Sedan kom han tillbaka och när han fick höra talas om vår bön så blev det en tumme igen, på allihop, men någon ADHD var det ingen som pratade om. Så stökig som vår klass var (inte alla flickorna men några) så hade det nog blivit ADHD på allihop. Minst!
Nej det där var ingen rolig tid, gjorde vi inget annat så slogs vi eller spelade fotboll; Santos hette vi och vi var riktigt bra. Vi vann; 10 segrar på 10 matcher och Syd gjorde hälften av alla mål och jag har ett svagt minne av att den lille elakingen till magister i ett ännu svagare ögonblick sa någonting positivt. Men jag kan ha fel.
Kommentarer
Trackback
