Syd James Revue

skall jag nu redogöra för. Ni som inte är ett dugg intresserade av psykologi, empati, fotboll eller snarliknande ämnen kan gå direkt till stycke 2 (två) nedan.

 

Hazard har varit totalt misslyckad i ett misslyckat Chelsea under hösten. Ni minns alla att Hazard blev "skadad" i slutskedet av matchen mot Swansea när Chelsea hade en man utvisad. Man kunde anta att Hazard låg för döden när han plågades svårt skadad, lite överdrivet. Hur som helst domaren vinkar in läkarteamet som springer in, får Hazard att resa sig och se rätt pigg ut. Men som reglerna föreskriver måste spelaren lämna planen för att sedan vinkas in av domaren. Så skedde också men på vägen tillbaka till bänken skälls den kvinnliga läkaren ut av Mourinho inför läktarpubliken, spelarbänk och andra, läkaren får sedemera sparken. Orsaken var att Mourinho hävdade att läkarna inte fattade att det INTE skulle springa in. Den kvinnliga läkaren och teamet totalt förnedrade av det "Special one". Har man den minsta empatiska förmåga, vilket vi teoretiskt sett skulle kunna tänka oss att Hazard och en del andra har så mår man dåligt, det är inte kul. Hazard är direkt orsak, de andra ser en obehaglig, tråkig situation utvecklas där Mourinho, empatiskt handikappad skulle jag tro, förnöjt konstaterar att "jag gör precis vad JAG vill och skiter fullständigt i om enskilda drabbas".

Det finns en ängslan i Chelsea, ingen äkta glädje, varför slita ihjäl sig för en coach som alltid sitter bakåtlutad med en arrogant leende på läpparna och med vetskapen om att imorgon kan det vara min tur att förnedras? Då fokuserar man på att inte göra fel, vilket inte alls är samma sak som att vilja göra rätt. Den ena känslan defensiv, den andra känslan offensiv med två helt skilda resultat. Äkta glädje, harmoni och positiv energi saknas i Chelsea FC. för närvarande. Den ryska oligarkens bästa gren inte nog inte heller empati, så därför ser det ut som det gör just nu tror Syd James.

 

För er andra som kommer in texten nu, här i stycke 2, så kan jag berätta att jag är i slutfasen på boken "Bön för Tjernobyl" obehaglig, berörande läsning.

Jag kan berätta att Fars Dag, en mycket viktig högtid, inte sammanfaller med All Helgonahelgen, märkligt. Det trodde jag, speciellt som jag lyckades identifiera en lite bakelse där i kylskåpet. Det visade sig dock vara svärmor som skickat hem den för att hon tyckte att Syd ser lite mager och "ämlu" ut.

Vidare kan jag berätta att träningen inte går något vidare f n. Sprang i och för sig fyra gånger förra veckan men det är inte den sedvanliga gasellspänsten i benen. Vadå inte annars heller?? Hur som helst nu är det mer som en plattfotad känguru som rör sig spåret. Förkylningskänsla är orsaken...

DESSUTOM kan jag berätta att trädgårdsarbete väntar.