Syd James Revue

Så här skrev jag i torsdags; En viss oro och nervositet har börjat infinna sig inför söndagens planerade Vasaloppsåkande. Kylan, 90 km, kommer musklerna att orka? Hinner man i mål? Ordning och reda inför starten? Rätt skidor? Rätt kläder? Rätt förberedd? Såg att DN hade gjort ett snabbfilm där man åkte Vasaloppet på 90 sekunder. Det ser ju rätt lätt ut de här 90 sekunderna… Med det är många år sedan jag åkte senast, väldigt många

 

Vi låter Syd berätta fortsättningen;

 

Klockan är 04.00 söndag morgon den 4 mars 2018. Jag har fått lära mig att åka ner vid sju halvåtta och göra sig klart för start, det räcker inte. Så går det inte till. Nej frukost vid 04.00, strax efter 05.00 sitter man i bilen på väg mot den parkeringsplats som vi spanat in kvällen innan och som ligger rakt över älven från startplatsen sett.  Kan inte vara många själar ute nu tänker man lugnt; fel kan jag säga, packat med bilar och folk men vi lyckas ändå parkera bilen och knalla över till startområdet. Det är fullt med folk, skidor som skall hämtas och läggas ut i startfållan. Strax efter sex ligger skidorna där. Det är mörkt , - 8 grader, snöfall och det är två timmar till start. 

Hur fördriver man två timmar med 15000 andra på en strandkant till Dalälven? Jo man köper en kaffe, tar sig en smörgås och ställer sig i toalettkön! Här står man alltså och åter smörgås och dricker kaffe i dasskön. Snacka om kretsloppstänkande! Så är det i alla fall och lite mer nöjd knallar man sedan vidare och funderar hur alla de där andra skall hinna gå på toa nu när klockan blivit kvart i sju! Det är långa köer, skitlånga! Jag kan lugna alla med att smörgåsen var uppäten långt innan dassdörren öppnade sig!

 

07.15; bäst att gå mot startfålla 9, jag har lagt min skidor till höger, smart! Har precis pratat med yngsta dotter Syd som i startfålla 6 lagt sina till vänster, hum, men jag har nog gjort rätt??

 

07.58 snart dags och så går starten! Tusan vad fort det går där till vänster. Att byta spår är inte att tänka på, det visar sig att det är möjligt först efter en 7-8 km. Framme vid ladan nu, backen upp, stopp! Ja en timme och fyra minuter senare är man uppe, åkt tre km. Min plan om under 8 timmar har redan spruckit, och den kommer att spricka fler gånger.

 

Det blir lite mer skidåkning efter första kontrollen, lite mer. Funderar på vart alla dålig skidåkare kommer ifrån. Mest män i Lycra outfits som har jättebråttom för att sedan ramla i nästa backe!

 

I slutet på varje backe under hela loppet ligger den ett gäng gubbar och sprattlar, och i varje uppförsbacke saxar man, långsamt.... men sedan är det bråttom igen. Fort går det inte men bråttom har man.

 

Vid 4-5 mil börjar man känna att man åkt skidor i en typ fyra fem mil! Då kör en grupp gubbar omkull igen, jag lyckas runda dem men blir påkörd själv. Pang i backen, jag hör hur utrustningen mår illa men det är bara hoppa upp och köra igen.

 

60 km passeras, 65 km och då får staven en ny smäll och går av! Ja, jag svär, jag erkänner det och jag kommer att svära igen.

 

Vid 70 km känner jag mig illamående, staven som jag fått ersatt av en lånestav (jag har fått köpa den, räkning kommer, säkert dyr stav…) är en 15 cm kortare än den andra och nu har jag dessutom två högerstavar. Tekniken blir inte bättre av att det skiljer så mycket i längd. Man kanske inte är direkt vacker i spåret annars men nu ser man väl närmast ut som Ringaren i Notre Dame.

 

Man kämpar på, rätt vad det är så är man i Eldris, sista kontrollen, och då inser man att man inte klarar 9 timmar heller om det inte går fort på slutet.

Vid 5 km kvar tänker man att nu är det inte mer kvar än ett varv på Eljusbanan på Biskopsnäset. Nu vill man bara i mål.

2 km kvar. 1 km kvar, närmar sig upploppet och jag kastar en blick på klockstapeln på Mora Kyrka. Tycker mig se att klockan är fem i fem! Fel! Den slår precis fem = 9 timmar och varför man svär åt kyrkklockan kan jag inte riktigt förstå själv, men det gör jag! Och då ser jag att fru Syd står där och hejar. Bra Jobbat! Kämpa på! Och jag fick efter loppet förklara att det var inte henne jag svor åt utan Mora kyrka! Hon funderade just vad orsaken hade varit.

 

Musklerna värker en del, främst vänster axel som burit runt på en för kort stav i 3 mil, flåset, hjärtat, ja det låter väl löjligt men jag åkte hela Vasaloppet utan att vara andfådd en enda gång. För när inte gubbarna, det är mest gubbar, körde omkull utför så skulle de, som sagt, gå med skidorna brett isär uppför. Så man blev aldrig trött så där konditionsmässigt, inte det minsta faktiskt. Sedan är det faktiskt så att jag körde om Gunde Svan i Vasaloppsspåret. Sant. Före Gunde Svan! Det ni! Jaja att han coachade en nybörjare tycker jag är överinformation.

 

Sedan var det svårt att lägga sig och sova, inte p g a adrenalinkickar utan p g a sendrag i bägge ljumskarna. Det var halvdassiga spår så man fick hålla emot hela tiden för att inte skidorna skulle fladdra iväg där i terrängen. Jag fick lägga mig framåt på huk och ta värktabletter, då släppte krampen efter en stund och man kunde somna sådär 21 timmar efter uppstigandet i Sälen den 4 mars 2018.

Och igår mådde jag illa och idag har jag brutit ett revben, eller så är det stakningen med för kort stav som ger sig till känna. Och så är det mindre än ett år kvar till Vasaloppet!