Syd James Revue

Äldre bror Syd tyckte inte att jag hade någon vidare musiksmak, jag var rätt splittrad i mina musikval under en period. Först hade det varit Beatles, sedan blev det mycket Hep Stars och sedan blev det av olika orsaker ett par år på biograferna och då blev det filmmusik. John Barry, Morricone var några som spelades. Vet inte om jag gillade det så mycket men det blev de skivorna jag köpte. Pete Seeger lyssande jag också mycket på.

Men sedan slog jag till och köpte Spencer Davis Group "The second album" och då blev det godkänt. 

Och varför denna utsvävande historia under rubriken "e pluribus funk"? Jo det skall jag snart berätta.

 

Skivor har sedan jag började köpa skivor (Beatles) alltid stått högt på alla önskelistor vid jul- och födelsedagar (ja inte numer sedan ett antal år tillbaka). Och det är här som kopplingen till "e pluribus funk". finns Jag fick julklappsskivor av äldre bror Syd och två som sticker ut i min historia är Ten Years After med albumet "Cricklewood Green" och sedan är det "E Pluribus Funk" med Grand Funk Railroad.

 

När sedan fru Syd och jag köpte hus (alldeles för snabbt och tidigt egentligen) försvann all akonomi och därmed möjligheten att köpa skivor. Jag var tvungen att sälja för att köpa nytt. Sålde alla Beatlessinglar till en tjej i Stockholm där jag hade ett elände att få in pengarna och jag sålde något 100-tal LP till butiker. Där följde Grand Funk Railroad med, något som jag ångrat under alla år. Ångrat många andra också som MC 5, Ramones, Ellis, Greenslade och en rad andra.

 

Men nu är det så att det ÖPPNAT en skivbutik i LA. låt vara att tajmingen med Corona inte var på topp men i alla fall. Och där frågade jag: Du har inga Grand Funk? Jo det fanns och i lördags kom den hem; E Pluribus Funk, låt vara med ett lite skadat omslag men i alla fall. Så nu är den hemma igen efter en lång lång utflykt.