Syd James Revue

Det finns många fina vägsträckor och det finns det motsatta. Då tänker jag inte på själva vägens beskaffenhet utan känslan av att åka just den vägen.

 

Inte så mycket nuförtiden men i mitt gamla jobbliv åkte jag förfärligt mycket bil, 7-8000 mil per år. Detta har drastigt sjunkit vilket känns skönt men vissa vägsträckor påverkar mig väldigt mycket..

 

När jag svänger av mot inlandet efter att ha åkt kustvägen upp till Sundsvall, förbi Timrå ishall, så minns jag alltid en match mellan Leksand och Timrå för väldigt många år sedan, minns inget resultat men det var totalt fullpackat på läktarplats. Jag såg inte matchen vare sig live eller på TV utan jag hade då en ögonskada och låg på Falu lasarett i en säng och lyssnade på radio, Det minns jag varje gång jag passerar Timrå. Hur som helst så svänger man av vid Bergeforsen med sikte mot Graninge, Långsele, Sollefteå och sedan fortsätter man på 90.an upp mot Junsele. 

 

Otroligft vackert egentligen men alla ödehus gör mig dyster till sinnet. Fina gårdar förfaller, släkter har brukat marken och nu slysas allt igen och husen tappar totalt sin forna glans. Och samtidigt skall alla trängas i storstaden där utanförskapet har en annan karaktär. Men å andra sidan jag skulle inte heller själv vilja bo där efter vägen upp mot Graninge, där jag varje gång för övrigt förundras över att de har en vattenskidklubb....Graninge Vattenskidklubb...

 

Men så har vi vägen mot Köping, från LA. Det går bra ner till Oti vägskäl  (Fagersta) men sedan när jag fortsätter rakt fram mot Kolsva och Köping då blir det tungt. Det är egentligen ingenting jag tänker på men rätt som det är sitter jag där med ett blytungt sinne. Någon form av släktkrönika spelas upp och det blir alldeles eländigt. Varje gång! Fattar inte riktigt men jag för sluta åka denna väg. Det blir för drygt både för mig själv och omgivningen.

 

Då är det bättre att hålla sig till 66:an! Även om inte det årshundradets upplevelse så påverkar den inte sinnet negativt. Och det är en bra början...

 

 

Den gamle långdistanslöparen Bengt Nåjde avled i mitten av september, den 17:e för att vara mer exakt. Ni yngre läsare kan knappast minnas och kanske heller aldrig har hört om Bengt Nåjde. Bengt Nåjde var under 60-70 talet Sverige bästa långdistansare, Han nådde inte yttersta världsklass men var i alla fall i Europatoppen. Ingen blixtrande spurtare men likt David Bedford malde han ner sina konkurrenter.

 

Hur kommer nu detta med film i i sammanhanget? Jo herr Syd, dvs jag själv, kom för ett antal år sedan på idén att jag skulle göra några intervjufilmer med några personer som jag hade en speciell relation till på något sätt. Bengt Nåjde var en av dem. Det skall sägas att Bengt Nåjde inte hade någon som helst relation till mig.

 

Hur som helst, i slutet på 60-talet när Syd var en yngre variant av sig själv var det tivolidags i hemstaden, detta var på våren vet jag eftersom jag har klara referenspunkter. Det var tivoli i hemstaden som sagt och där ingick Williams-Arnes motorcirkus, ni vet de där som kör motorcykel i tunna. Och Bengt Nåjde var en av förarna, skulle vara i alla fall och det var detta vi klara ut med Bengt. Stämde detta eller inte? Kunde ha blivit en spännande film..

 

På den här tiden kunde man som liten pojke åka ner till tivoliet eller om det var cirkus och fråga om man fick hjälpa till mot att man skulle få en fribiljett. Så var också fallet vid detta tillfälle där jag och en kompis skulle hjälpa William-Arne med att sätta upp tunna och tält. Jag fick en stor bågsåg, satte i gång att såga, missade att det satt en spik i plankan, sågen studsar upp och nästa sågtag sätter jag i mitt vänstra pekfinger. Ärret är kvar än och jag kan än idag konstatera att det inte var många millimeter till att fingret hade sågats av helt.

 

Tommy L som också var med och sågade (eller om det var Micke P. osäker) följde med till lasarettet, inte åkte man hem, nej vi tog cyklarna och cyklade till lasarettet. Jag minns att jag höll på att svimma och när jag väl kom fram till akuten frågade sköterskan: - Är det något kvar av fingret? - Jo det är det men inte mycket. -Fick en spruta, 8 stygn och sedan cyklade vi tillbaka till William-Arnes motorcirkus igen. Inte århundradets smartaste beslut, vilket mor Syd meddelade med tydlighet när jag väl kom hem. 

 

Det var i maj, pingst till och med,  varmt var det och vi var vid en sommarstuga någon dag senare och skulle bada. Fick en plastpåse virad runt handen och plaskade runt där i vattnet med H som jag då hade fått som bror. Någon fribiljett fick jag inte heller....jo jag fick en men när jag skulle titta hade de stängt för dagen..

 

Så var det med den filmen, övriga två? Ja en var fotboillsproffs i England och där har jag alltjämt chansen och den tredje är en mormor till en av de tjejjer som jag tränat i fotboll. En hängiven sportfantast med Leksand, Brage, Falu Innebandy och speedway med Masarna på schemat. Med ett sådant schema är det inte konstigt att man tackar nej till sin dotters 50-års fest. Hur kunde man lägga en sådan fest samma tid som Brage hade hemmamatch? Det kanske vi skall reda ut i nästa film..