Syd James Revue

Ni har säkert hört och läst om den gränskonflikt som blossat upp mellan Kina och Indien. I detta sammanhang är det viktigt att lugna ner känslorna och därför är det lite oroande att även stormedlaren Syd fått lite negativa signaler i dagarna.

 

Det är få som känner till det men, skall väl inte överdriva, Syd har en viktig position i storpolitiken. Ni har läst om den f d svenska ambasadören i Kina som nu står åtalad för egenmäktigt förhandlande med främmande makt. Så det kanske var tur för Syd att han inte fick något svar den här gången, nu när UD är så känsliga..

 

 

Graham Parker blev en turning point in i en annan musikvärld, släppte mer och mer av den synfoniska rocken. Skivan "Howlin´Wind" spelade jag in på kasettband och hade i bilen (ljusblå VW-bubbla) när den gick som ett spjut mellan Örebro och Morgårdshammar där jag spelade hockey. Jättebra sång i bilen när man var trött och åkte på hala vintervägar.

 

Elvis Costello, Rumour  och Neils Youngs lite spretiga år fanns med.

 

Så småningom (ja ganska tidigt egentligen) fick dåvrande miss Syd och jag för oss att köpa hus, vilket vi gjorde och gick in ett totalt mörker vad gäller ansvar och ekonomi. Ville köpa skivor, hade inge pengar och vad gjorde jag då? Sålde. Som ni läst i tidigare E Pluribus.

 

Det kom en mörk musikperiod med mycket synt som jag inte alls gillade. Men sedan kom Randy B med "The Jayhawks" och så Ingemar på Folk och Rock med "The Brandos" och då tog sig musiken igen. Och det håller i sig, men vi återkommer med nya avsnitt.

 

Två fantastiska band och Jayhawks släpper nytt i dagarna. 

 

 

I veckan började jag distribuera årets sommar-CD, ni som brukar få får om ni inte starkt avböjer :). Någon mer så hör av er!

Jag vet inte riktigt själv men jag tror att omedvetet  så har vårens känsla präglat musikvalen. Utgångspunkten har annars varit 1) Bra låtar (som alltid) dvs musik jag själv gillar och 2) Musik jag köpt senaste 12 månaderna. 

 

Igår fick jag många trevliga födelsdagshälsningar. En som passade specillt bra i detta sammanhang kom från min musikaliska själsfrände, Randy. B.

 

 

 

Om du har läst E Pluribus Funk 1 så kan man fundera över vart Syds musiksmak sedan tog vägen. Blev det Grand Funk för hela slanten?

 

Nej det blev inte det, Ten Years After hängde med och deras nästa skiva "Watt" blev sedan en mycket spelad skiva. Under en period så hade jag en kompis, som vi kan kalla för Kalle, och vi träffades själva och med andra på lördagskvällarna för att spela kort. När kortspelet var avslutat så hade vi som standard att avsluta kvällen med att spela en låt från skivan "Watt" och sedan avsluta med "Down By the River" med Neil Young som fanns med på skivan från filmen "Strawberry Statement". Varje lördag under denna period, samma två låtar. Lugnet lade sig och man fick somna till Down by the river....

 

Detta blev också ingången till Neil Young som sedan dess är min musikaliska husgud. Men vägen tog även andra riktningar, jag fastnade för Moody Blues och sedan mot mer symfonisk rock i form av Yes och Genesis. Blev stor Genesisfan.

 

Jag tror inte storebror Syd var någon riktig Genesisare och var nog inte helt nöjd med utvecklingen. Sedan kom "Dark side of the moon" med Pink Floyd. Den gick för jämnan tillsammans med "Selling England by the Pound" med Genesis. Hade inte så många skivor på den tiden så det blev nötning på en del. En hel del annat köptes också förstås, många "cut-outs" som kom då. Kostade inte många kronor man det fanns många godsaker även bland dem.

 

Sedan kom nästa game changer och det var Kaj Kindvall av alla människor. Jag hörde "White Honey" med Graham Parker och så tog musiken en nu vändning för Syd.

 

 

 

Äldre bror Syd tyckte inte att jag hade någon vidare musiksmak, jag var rätt splittrad i mina musikval under en period. Först hade det varit Beatles, sedan blev det mycket Hep Stars och sedan blev det av olika orsaker ett par år på biograferna och då blev det filmmusik. John Barry, Morricone var några som spelades. Vet inte om jag gillade det så mycket men det blev de skivorna jag köpte. Pete Seeger lyssande jag också mycket på.

Men sedan slog jag till och köpte Spencer Davis Group "The second album" och då blev det godkänt. 

Och varför denna utsvävande historia under rubriken "e pluribus funk"? Jo det skall jag snart berätta.

 

Skivor har sedan jag började köpa skivor (Beatles) alltid stått högt på alla önskelistor vid jul- och födelsedagar (ja inte numer sedan ett antal år tillbaka). Och det är här som kopplingen till "e pluribus funk". finns Jag fick julklappsskivor av äldre bror Syd och två som sticker ut i min historia är Ten Years After med albumet "Cricklewood Green" och sedan är det "E Pluribus Funk" med Grand Funk Railroad.

 

När sedan fru Syd och jag köpte hus (alldeles för snabbt och tidigt egentligen) försvann all akonomi och därmed möjligheten att köpa skivor. Jag var tvungen att sälja för att köpa nytt. Sålde alla Beatlessinglar till en tjej i Stockholm där jag hade ett elände att få in pengarna och jag sålde något 100-tal LP till butiker. Där följde Grand Funk Railroad med, något som jag ångrat under alla år. Ångrat många andra också som MC 5, Ramones, Ellis, Greenslade och en rad andra.

 

Men nu är det så att det ÖPPNAT en skivbutik i LA. låt vara att tajmingen med Corona inte var på topp men i alla fall. Och där frågade jag: Du har inga Grand Funk? Jo det fanns och i lördags kom den hem; E Pluribus Funk, låt vara med ett lite skadat omslag men i alla fall. Så nu är den hemma igen efter en lång lång utflykt.