Syd James Revue

Det finns många fina vägsträckor och det finns det motsatta. Då tänker jag inte på själva vägens beskaffenhet utan känslan av att åka just den vägen.

 

Inte så mycket nuförtiden men i mitt gamla jobbliv åkte jag förfärligt mycket bil, 7-8000 mil per år. Detta har drastigt sjunkit vilket känns skönt men vissa vägsträckor påverkar mig väldigt mycket..

 

När jag svänger av mot inlandet efter att ha åkt kustvägen upp till Sundsvall, förbi Timrå ishall, så minns jag alltid en match mellan Leksand och Timrå för väldigt många år sedan, minns inget resultat men det var totalt fullpackat på läktarplats. Jag såg inte matchen vare sig live eller på TV utan jag hade då en ögonskada och låg på Falu lasarett i en säng och lyssnade på radio, Det minns jag varje gång jag passerar Timrå. Hur som helst så svänger man av vid Bergeforsen med sikte mot Graninge, Långsele, Sollefteå och sedan fortsätter man på 90.an upp mot Junsele. 

 

Otroligft vackert egentligen men alla ödehus gör mig dyster till sinnet. Fina gårdar förfaller, släkter har brukat marken och nu slysas allt igen och husen tappar totalt sin forna glans. Och samtidigt skall alla trängas i storstaden där utanförskapet har en annan karaktär. Men å andra sidan jag skulle inte heller själv vilja bo där efter vägen upp mot Graninge, där jag varje gång för övrigt förundras över att de har en vattenskidklubb....Graninge Vattenskidklubb...

 

Men så har vi vägen mot Köping, från LA. Det går bra ner till Oti vägskäl  (Fagersta) men sedan när jag fortsätter rakt fram mot Kolsva och Köping då blir det tungt. Det är egentligen ingenting jag tänker på men rätt som det är sitter jag där med ett blytungt sinne. Någon form av släktkrönika spelas upp och det blir alldeles eländigt. Varje gång! Fattar inte riktigt men jag för sluta åka denna väg. Det blir för drygt både för mig själv och omgivningen.

 

Då är det bättre att hålla sig till 66:an! Även om inte det årshundradets upplevelse så påverkar den inte sinnet negativt. Och det är en bra början...