Syd James Revue

Jag har skrivit om Kolarbyn tidigare, en stadsdel i Fagersta där jag delvis växte upp. Läste en artkel om att Kolarbyn på den tiden var ett mönstersamhälle där " en husmor inte behöver ta sig till centrum utan i Kolarbyn finns allt en husmor behöver". Det fanns en rad andra butiker och det var tryggt.

 

Det här rimmar ju illa med mitt prat om att man blev ödmjuk av att växa upp i Kolarbyn, ödmjuk för om man försökte tuffa till sig så blev man snabbt nedtagen på jorden. Oftast genom att man fick eller hotades med stryk. Det kanske var tryggt och ett välfungerade lokalsamhälle för de vuxna men för oss boys var det inte så tryggt. Man var trygg hemma på Skogsvägen och Forsbackavägen  upp till no 8, ungefär sedan var man ute på hotande mark. "Hemma" fick man hålla sig väl med "Bastiss" och en del andra styrande personer. Var man på den sidan var man trygg. 

I samband med artkeln som jag refererar till ovan hittade jag även ett par andra kommentarer som jag klipper in här

 

Kille/Man:

Kolarbyn var lite läskigt, för oss egna-hem-ungar. Man hade ju hört talas om Kolarbyligan och de var ju mer fasansfulla än såväl Höghusligan som Norrbyligan. Meling var tassemarker dit man sällan ens drömde sig bort i de värsta av mardrömmar...

Tjej/Kvinna:

Jag var en av dem som sprudlade. Fanns inget att vara rädd för, allt var tryggt. Om man höll sig inom ramarna..

Till detta kan jag tillägga att vi fruktade egna-hems-ligen, att gå ner till Skansenområdet var inte att tänka på och Meling? Pratar vi om samma land?

Med tanke på Kolarbyns utveckling (som jag som avflyttad ser och uppfattar det) så kanske det var ett mönstersamhälle- en gång, .trots alla fasor som lever kvar i minnet.