Minnen från platser jag aldrig varit - the Kolarby story continue

En gästskribent fortsätter att berätta Kolarbyminnen och Syd gör små kommentarer 

// Jag tog en paus och besökte SydJames.

 Jag besökte också Fagersta i lördags – körde skräp till Sänkmossen . Brorsan tog hand om åldringsvården den här helgen, så där sitter man sedan både lättad och med dåligt samvete. Nästa helg blir det nog lite jordgubbstårta med mamma, 9X.

Jag såg också studenterna och regnet. Men jag slapp se ”baksidan”. Men hamnade i Fagerstas längsta bilkö..
Och då tänkte jag på en mycket märklig sysselsättning vi ägnade oss åt som barn i Kolarbyn: Vi skrev bilnummer!? Varför? Ja, det undrar jag också.

Vi satt i korsningen av Norbergsvägen-Forsbackavägen och Hantverksvägen (vi satt förstås på Hantverksvägssidan) och plitade våra små block fulla med bilnummer. Och på Forsbackavägssidan, nedanför statyn ”Arbetaren” satt ofta ett gäng andra Kolarbyungar (kanske du också?) och skrev ner samma bilnummer.
(Jag kan faktiskt inte minnas om jag satt och skrev bilnummer, jag vet att jag roade mig med att identifiera bilmärken med hjälp av hörseln och på den tiden skiljaktiga motorljud - också en kunskap...)

Det kanske var en träning i koncentration…

Jag vet inte vad som var roligt i den sysselsättningen. Men vi var ambitiösa och energiska. Glädjen kanske slog till då och då, när det sällsynta hände att de ständiga U-numren blandades upp med t ex ett A-nummer. ”Öj, fan, det var ju en stockholmare!!” Ibland kommer jag ihåg att vi fick fråga våra föräldrar var dom bodde, som hade D eller T eller någon annan bokstav på registreringsskylten.
Nu rasar det på: Längre ner i backen låg ju IC-macken, som senare döptes om till OK-macken. Där hade Kôrv-Kurt en liten korvkiosk. Betoningen ska ligga på ”liten”. ”Kokt korv 80 m. bröd 1:00” stod det på skylten i fönstret. Villy W var en rolig kompis och han frågade alltid Kurt hur mycket en 80 meters korv kostade.

Det var roligt på den tiden.

Men det som var speciellt med Kôrvkurt var att ibland när man passerade korvkiosken, så kunde Kurt komma i hast utifrån skogen bakom Alfavägshusen.

Där hade han antagligen gjort både det ena och det andra, om du förstår de dunkla antydningarna. Och han hade inget tvättvatten i kiosken. (Den här korvmojjen kommer jag minsann ihåg och även besöken i skogen)

Jag tror att han fick lägga ner verksamheten när IC tog upp egen korvförsäljning.

50 meter åt Norbergshållet, i slutet på backen, låg en radio- och Tv-affär!!! (Utropstecknen finns där eftersom detta var 1957-58, kanske). Precis nu kommer jag inte ihåg vad innehavaren hette. Du minns nog? På lördagkvällarna stod hela Kolarbyn utanför skyltfönstret och tittade på ”Sigges Cirkus”. Där uppstod en koncentration av Kolarbybornas habitualtillstånd: Dom vart gali rålösa! Hur kan det komma sig att man kan se folk som rör sig i en apparat!? (Nej jag är ju lite yngre så det här kommer jag inte ihåg, jag minns dock att i "vårt" hus var det en som hade TV och när det var något stort i rutan så var det nog 10 familjer som trängdes i ett och samma vardagsrum)

Sigge Fürst spelade Sigge och när jag skriver detta så kommer jag på att signaturmelodin var: ”Här är du och här är jag, här är Sigges Cirkus osv”.

Så då kan man ju förstå att dom ”vart rådlösa.”

 Nu tänkte jag fortsätta upp till Kolarbyplan. Den låg ju på Kolarbysidan av Norbergsvägen, medan TV-affärn låg på Bäckens Park-sidan. Men jag gör nog en paus nu, så får du tid att smälta alla tankar och minnen.

(Det är bra att jag påminns för mina minnen från barndomen bleknade ur snabbt och rejält kring 12-årsåldern)

 


Var fanns AD och HD när en annan var barn? Dvs för några år sedan.

Nu har man kommit på att barn som föds senare på året betydligt oftare får diagnosen ADHD än de som fötts tidigare på året. Och nu funderas det på om det helt enkelt är så att barn som är yngre än de äldre helt enkelt är lite omognare än de mognare barnen och uppfattas som stökiga och oroliga.

När Syd var barn, typ för några år sedan, så fanns det skolmognadsprov då man skulle rita flaggor på flaggstänger och skorstenar som det rök ur. Blåste flaggan åt ena hållet och röken åt det andra då fick man minsann inte början skolan det året. Idag skulle ett sådant skorstenstest säkert vara kränkande för den personliga integriteten, vilket det säkert var då också. Men då fanns inga ADHD ungar alls. Då fanns det stökiga ungar, omogna ungar och riktiga ungdj--lar som slogs och hade sig. De kunde till och med dra flickorna i håret och då kom magistern eller rektorn och drog i ens eget hår så man blev alldeles tårögd. Nu drog i och för sig inte Syd flickorna i håret men annat, mindre allvarsamt bus, kunde rendera i en tillrättavisning av magistern som inte heller drog i håret eftersom han var så kort och inte nådde upp riktigt. Nej han satte tummen under hakan och så tryckte han upp huvudet och så stod man där med huvudet riktat mot himmelen och ändå krävdes att man skulle ha ögonkontakt med den där lille magistern.

Jag hade den där magistern i tre år och vi gillade aldrig varandra. Jag har aldrig gillat sådana där typer som trycker upp tummarna under hakan på en. Jag tyckte faktiskt riktigt illa om honom och eftersom jag alltid varit lite rebell mot överhögheten så tyckte han nog att jag var en riktigt liten obstinat unge som man verkligen skulle trycka upp tummen under hakan på så han skulle fatta vem som bestämde och det gjorde han som sagt. Dvs han både bestämde och tryckte med de där förb...de tummarna!

För några år sedan mötte jag den där lilla dj... nej magistern menar jag och då såg jag en lika kort gubbe men betydligt äldre än han var när han var yngre och jag funderade länge på om jag skulle morsa och säga; Hej du magistern! Minns du mig? Och det gjorde jag också till slut efter mycket funderande: Hej magistern minns du mig? S J! (H T hette han f ö)
Men det gjorde han inte, sa han i alla fall. Jag brydde inte om att sätta in mig själv i något sammanhang, jag kände bara att han var passé. Tummarna hade han kvar, på bägge händerna, det såg jag.

Han var borta en period, för vad är oklart, i någon årskurs och då fick vi en annan elak lärare, kvinna var det. Då kom vi på (inte flickorna förstås) att fröken liknade en Buddha-figur och så utförde vi knäböjningsriter framför henne på skolgården - typ Mecka - och då blev hon alldeles väldigt upprörd och så fick vi kvarsittning allihopa (inte flickorna) förstås. Sedan kom han tillbaka och när han fick höra talas om vår bön så blev det en tumme igen, på allihop, men någon ADHD var det ingen som pratade om. Så stökig som vår klass var (inte alla flickorna men några) så hade det nog blivit ADHD på allihop. Minst!

Nej det där var ingen rolig tid, gjorde vi inget annat så slogs vi eller spelade fotboll; Santos hette vi och vi var riktigt bra. Vi vann; 10 segrar på 10 matcher och Syd gjorde hälften av alla mål och jag har ett svagt minne av att den lille elakingen till magister i ett ännu svagare ögonblick sa någonting positivt. Men jag kan ha fel.


Kolarbyn part 2 (gästskribent) to be continued......

Det är mycket trevligt att kunna publicera en reflektion och nya minnen från Kolarbyn från en annan Kolarbyunge, låt vara från andra sidan Norbergsvägen men andå. . Nu stod inte de "hårda striderna" oss emellan som vår gäst skriver utan fienden fanns åt andra håll. Syd gör några små inpass på slutet.

Hej Syd!

Jag tappade din blogg när jag bytte dator och arbetsplats…. Kul att läsa den igen och speciellt om Kolarbyn. (Den finns en grupp på Facebook som heter ”Vi som älskar Kolarbyn”, har jag tjuvläst på hustruns inloggning. Men jag känner inte igen nå´n längre – möjligen är de flesta ättlingar till veteranerna från finnligan…?)

För oss som bodde på andra sidan Norbergsvägen var det inte så många krig mot ”er” som jag kommer ihåg. Vi som bodde i den direkta gränszonen mot finnkåkarna var ju tvungna att hålla rent åt det hållet, så att säga.

Men vi (jag i a f) var mest bara rädda för Bastis, Ärtan och nå´n med dubbelnamn och ljus röst..?  Lars-??? Vem var det? Jag bjuder på en fika om du kommer på namnet.

Sedan hade vi respekt för en stor grov finngrabb, som rätt och slätt kallades för ”Finni”! Antagligen – sedd i ett 40-50-årigt perspektiv – var han utvecklingsstörd. Men – om jag ska vara ärlig – så höll jag mig mest borta från de farliga ungarna och försökte att inte synas så mycket…..

Ärtan förresten – bodde dom först på Forsbackavägen och sedan på Hantverksvägen, eller var det tvärtom?

Jag har tänkt mycket på det du skriver –”var fanns de vuxna och polisen?” Jag brukar tänka tillbaka på den frihet(?) som ungarna hade då. Det fanns väl alltid en morsa som stod bakom gardinerna och tittade så ungarna inte gjorde nå´t olämpligt .  Föräldrarna ville ju inte ”skämma ögunu ur sig”. Vi blev väl andra sorts föräldrar…

Dom där tjejerna… vilka var det? Det har jag aldrig hört talas om. Om det nu inte var Mo W och någon mer som sades vara medlemmar i ”Sängklubben”. Om du förstår antydningen?

Skomakaren kommer jag ihåg – det luktade gott därinne. Men han var lynnig – först när du skriver det så förstår jag att han var missbrukare. Sprit eller skokräm?

Och bredvid fanns ju vår hovleverantör av allt från transistorradion ”Monark” till cyklar, mopeder, fiskedon, cykelväskor…, ja, allt. Det var en trevlig affär.

Kommer du ihåg?

Nu blev jag lite upplivad!

Syd kommenterar: Den där "Lars med ljus röst" kommer jag inte ihåg! Bodde han på "vår" sida måntro? Själv hade jag ganska goda förbindelser med "andra sidan Norbergsvägen" eftersom jag hade en tremänning som bodde där, vilket underlättade, till viss del i alla fall.

Du skriver om "rädslan" och det var precis som jag minns det också som du ser i förra delen av Kolarby-story, inte skräck kanske, inte rädsla men det gällde att tänka på var man höll hus och att vara uppmärksam. Annars small det. Ofta och hårt!

De här tjejerna som blev inlåsta var en av systrarna N, möjligen bägge två. Den äldsta gick i min klass och vi bodde grannar. Bra vänner! Sedan avancerade hon snabbt till andra "nöjen" som inte var så hälsosamma och där en fjutt som Syd inte hade tillträde. Och det var nog lika bra det.

Skomakaren tror jag drack brännvin helt enkelt, möjligen spetsad med lite skokräm ibland. Nej det var nog mest grogg som han och hans kompis, taxichauffören, drog i sig.

Trevligt att minnas även om inte alla minnen är så trevliga att minnas så att säga...... to be continued.....


En Kolarbyunge!

Delar av läsekretsen tycker att jag skall skriva lite mer om min historia och det kanske kan gå bra eftersom jag många gånger funderat på att åtminstone skriva något om hur det var att växa upp i Kolarbyn. Vi får väl se hur det går men vi (redaktionskommittén och jag) inför i alla fall en ny kategori på bloggen idag: "Kolarbyn". Jag var i Fagersta idag och tog en liten snabbis över Kolarbyn på vägen hem och då bestämde jag. OK jag kör lite Kolarbyn.

En gång i tiden var Syd en Kolarbyunge och först efteråt, när man flyttat därifrån och blivit äldre, har man förstått att det nog vara ganska tufft att vara en unge i Kolarbyn. För er oinvigda så utgjorde områdena kring Forsbackavägen, Skogsvägen och bort mot Kolargränd själva kärnan av Kolarbyn i de norra delarna av Fagersta. I väster var Norbergsvägen gränsen, överträdde man den så kom man in i fiendeland även om inte Bäckens park var så svårt så blev det värre om man, mot all förmodan, gav sig ner mot Skansen, eller "finnkvarteren" som vi sa. Ner mot Alfaskolan var det rätt OK. Det var Kolarbyn - världen på den tiden.

Ligorna dominerade. Det var Bastiss liga, Ärtans liga, Höghusligan, Egnahemsligan, Skansenligan, där fanns "Kapten Blå" och skall man sammanfatta sin samlade känsla kring alltihop så var det nog, ja kanske inte skräck så i alla fall rädsla och uppmärksamhet. Utan synbarlig anledning annat än att man råkade befinna sig på fel plats så fick man stryk. Syd var aldrig med i någon liga, antagligen lite för liten i åldern så Syd och någon mer jämnårig fick agera "messenger-boy" mellan de olika ligorna, två ligor i alla fall, möjligen tre. Syd hade också visst beskydd av de lite äldre eftersom Syd aldrig slogs med någon yngre utan istället mot de äldre, i vissa åldrar är tre års skillnad rätt mycket, och man åkte på stryk så det sjöng om det men det gav samtidigt viss respekt och med tiden beskydd. Man tog stryk utan tårar och utan att springa hem. Låt vara att det gick lite långt ibland, jag minns att en gång hade vi retat några äldre killar då vi var på behörigt avstånd för att dagen därpå träffa samma gäng igen som sa att de godtog vår ursäkt och trots att Syd hade en klar magkänsla av att något var fel följde vi med dem till skogen, vilket mycket riktigt visade sig vara riktigt dumt. De band fast oss i några träd, klådde upp oss ordentligt och lämnade oss där. När jag så småningom kom hem så kräktes jag, det minns jag.

Jag kräktes en hel del om jag tänker efter, en annan gång hade vi terroriserat vår, på Forsbackavägen alkoholiserade, humörtyngda men verksamma skomakare så till den milda grad att han rusade efter oss med hammaren i högsta hugg, vi sprang till skogen och gömde oss. Rädd som fan igen och så kräktes man på kvällen den dagen också, en annan orsak till den gångens kräkning kan möjligen berott på att vi under flykten kom på att vi skulle dricka björksav som vi lyckats tälja fram. Det skall ju vara nyttigt men det vete tusan.

Fotboll spelade vi på gräsytan mellan Forsbackavägen 4 och 6, Syd var en liten  men god målskytt och fick spela med de äldre killarna. Sedan fick kommunen, eller möjligen bostadsföreningen, för sig att de skulle plantera träd på vår "fotbollsplan". Hur det gick till vet jag inte riktigt men det kan ha varit en rejäl vind eller något annat för de planterade träden gick av ganska snabbt och våra matcher kunde fortsätta.

Hockey spelade vi på Kolarbyplan och där kunde vi samsas hyfsat bra även om det var en ständig strid om vilka som skulle ha målburarna, de äldre skulle alltid ha målburarna visade det sig ofta. Syd tog strid vid något tillfälle och utmanade själva Bastiss på en målbur. Syd vägrade släppa trots Bastiss upprepade slag med klubban över Syds fingrar. Jag fick både en ursäkt och målburen den kvällen och efter den händelsen även visst beskydd. Oftast fick vi hålla tillgodo med ett par "snöklutar" som målstolpar med påföljande häftiga diskussioner om pucken alt bollen gått i eller utanför mål.

Det kanske är på sin plats att notera att Syd och hans vänner inte var några verkliga våldsverkare, dumheter förstås, mycket att slåss (mot varandra) men ingen feghet, inga slag mot yngre, inte slå på den som ligger, ingenting mot äldre (förutom skomakaren), ingen kriminalitet. Men å andra sidan, vi var ju inte så gamla heller.

Kolarbyn som sagt, vi får se, jag skriver kanske framöver om när ett par av mina klasskamrater, tjejjer, blev "kidnappade", egentligen inlåsta, av några äldre killar och utsatta för vad? Vuxna pratade men jag vet inte.
Undrar var de vuxna var egentligen och polisen? Det kanske man var för liten för att fatta. Det fattar man nog nu; att Ica-handlaren alltid var full och skulle köra bil på söndagarna, att de där som hade julgran inne till påsk varje år var lite knepiga, att den där kidnappningen nog var ganska allvarlig, att det inte var så smart att leka pyroman och brandkår i skogen, att det var farligt att klättra på höghustaken men så hade jag Mormor och Morfar som hade trädgård och det var det lugnt och ingen som pallade deras äpplen, för det var ju Syds mormor och morfar faktiskt. Till det får vi återkomma.


Skogsvägen, Forsbackavägen i Kolarbyn, Fagersta, Sverige, Europa, Världen, Universum:







RSS 2.0