Fru Syd och Syd har varit i främmamde land ett par veckor. Soligt och varmt där, inte lika här där jag tittar ut över ett snötäckt landskap (igen).
Sverige spelade fotboll igår, EM-kval. Inte alls bra kan vi säga. Sveriges vänsterförsvar hade det tufft. Och så åkte Brynär ur SHL, hade det varit för 30 år sedan då hade jag säkert jublat, men inte nu. Nej Brynäs skall vara med i SHL så för min del hade de gärna fått byta plats med Malmö. Som sagt "idrottskadad", dvs att man inte blir mer upprörd och till och med har sympatier för Brynäs :).
Nu var det dock inte det jag tänkte på när jag satt runbriken utan mer på en fysisk skada som Syd ådragit sig igen. Familj, släkt och vänner som känner Syd tycker förstås det är besvärlugt men ingen är förvånad. Vadå?.säger jag själv förvånat. Vad är det Nu då? frågar sig omgivningen och skakar på huvudet, tycker mig till och med höra en och annan suck.. och då kan Syd berätta att semestervistelsen innebar också en bergsvandring. Mycket vackert, högt och brant.
Syd som anser sig vara en bergsget, typ, oklart på vilka grunder gick med, jag till och med ledde en utbrytargrupp som skulle bestiga den sista toppen. Syd och en till drog iväg, ledde klart (det var dock ingen tävling) då Syd i en brant (uppför) tappar fotfästet och ramlar fram mot berget. Knän och fingrar konstaterades blöda och jag slog i bröstet i en sten också. Men som det gamla uttrycket från Grängesberg säger: "Kröppf-n skall lära sig vem som bestämmer" så fortsatte vi stigningen upp och ner och väl tillbaka till Base Camp skedde omplåstring. Och man fick mycket sympatier, och lite extra vatten och smörgås och det var SÅ bra.
Jo jag jag hade ont i bröstet vilket jag meddelade fru Syd vid hemkomst. "Det blir nog värre om någon dag" konstaterade fru Syd. Och så blev det. Men vi körde på med plankan, simning och allehanda aktiviteter som inte gjorde speciellt ont.
Men ont blev det, så ont så att till och med själv insåg att det var dags att uppsöka läkare vid hemkomst. Tack Region Dalarna att ni öppnat en jourmottagning!
- Jaha sade läkaren efter diverse undersölkningar och skiktröntgen;
- Du har en fraktur i bröstbenet! Inte undra på att du har ont!
- Nu får du vila, sade läkaren.
- Min sämsta gren, svarade jag!
- Inga tunga lyft sa läkaren
- Kan jag hålla med med veden svarade jag
- Absolut inte, sa läkaren
Och sedan lade hon till:
- Ät ordentligft med värktabletter så du kan andas ordentligt! Ta det lugnt!
- Och ingen ved? svarade jag.
- Inga tunga lyft, gör inte saker som gör ont...
- Veden? tänkte jag men sa inget mer.
Och ont har jag, så alldeles f-rba--at! - Jag lyder läkaren, än så länge...
-
Har inte skrivit på ett tag, blev påmind om det här om dagen. Någon hade saknat Syds rader vilket vi uppskattar. (Fått en väldig massa irrelvanta kommentarer dessutom).
För mycket som stört inspirationen ett tag, svårt att sätta sig ner. Omvärldsinformationen, good and bad. En stressig vardag och helgdag. Ja, det rår man ju för själv till stor del, åtminstone helgerna där man sätter upp alltför ambitiösa mål, kanske.
Jag har hållit på med ved nu ett tag, ganska så intensivt. Grova stockar så det har varit tungarbetat, är tungarbetat. När jag klyver så har jag dock möjlighet att lyssna på radio. Mycket är bra men annat kan man fundera om det är värt att lägga programtid på överhuvudtaget. Jag överdriver lite nedan men sådana här program där man skall öppna sig och berätta elände och annat, typ Sommar som har blivit ett sånt program..
Ungefär så här kan det låta;
* Välkommen till veckans lördagsintervju XX
* Tack, snälla (det är viktigt att lägga till just det här "snälla" för då verkar man tacka lite extra känslomässigt)
* Du har ju precis kommit ut med en bok där du beskriver en händelse som påverkat ditt liv, berätta vad hände?
* Jo jag fick en sticka i fingret!
* Aha, men berätta hur upplevde du det?
* Förskräckligt, det gjorde ont och sedan fick jag inte ut den heller
* Du fick inte ut den?
* Nej så jag åkte till akuten och fick sitta där i 18 timmar, jag var inte prioriterad sa dom. Kränkande!
* Förstår det, och det här blev ett trauma för dig
* Ja och det är det jag beskriver på mina 200 sidor i boken, jag kände att jag måste skriva av mig för att kunna gå vidare
* Men hur gick det med skadan, med stickan i fingret?
* Ja, jag satt där och pillade lite och då fick jag ut den, men då hade jag ju suttit där i 18 timmar...18 timmar av mitt liv och mobilen hade jag glömt hemma, ja jag gråter nu också bara för att jag tänker på det.....
Så där kan det låta (exakt så på ett ungefär) och man blir alldeles trött.
Mer positivt trötta blev Emil Persson och Ebba Andersson, de kom, de sågs och de segrade.
Och nu har Syd besegrat skrivupphållet! Nu blir det bara bättre!
