På tåget från Arlanda idag stötte tre fotbollsGRABBAR samman! Ralf Edström och Glenn Hysén på väg till Vansbro fick träffa Syd som var på väg till Borlänge.

Vi började förstås prata gamla fotbollsminnen, de EM och VM som vi upplevt tillsammans. I och för sig kanske rollerna har  varit en aning olika, med betoning på aning. Ralf respektive Glenn var på TV när matcherna gick medan jag såg på TV när matcherna gick. Men å andra sedan tror jag att jag såg mer; repriser till exempel, eller slow motion sekvenser, det får aldrig spelarna göra, det har Ralf och Glenn missat!

Sedan började vi spekulera i kommande EM: Hur kommer det att gå för Hamréns mannar?

Ralf; "Jag tror det går bra, de går vidare från gruppen".

Glenn; "Jag tror Sverige går till semifinal"

Syd; "Första matchen avgör"

Ralf och Glenn: "Du har rätt Syd, vi får inte förlora första matchen men vi har en bra chans"

Syd; "Första matchen avgör" (lite tjatigt kanske)

Glenn och Ralf: "Perfekt för Sverige; Ukraina pressade av publiktryck, England har halva laget skadat och när vi möter Frankrike har de bråkat internt i två veckor"

Syd: "Ni kanske har rätt pojkar men kom ihåg vad jag sagt"

Glenn och Ralf: "Första matchen avgör - vi får inte förlora den - det är sant som du säger Syd"

Sedan skildes våra vägar i jämnhöjd med Säters järnvägsstation och då kom jag att tänka på en match som jag spelade med det gamla klassiska IFK Grängesberg mot Säters IF; Jag var på väg att lyckas med ett perfekt genombrott i mitten, jag såg exakt var jag skulle sätta bollen och precis då fick jag benen undansparkade från två håll.  Det slutade med en frispark och att jag blev utvisad. Herregud hur de dömde på den tiden; det måste väl en domare förstå att man måste få ge bensparkarna en rejäl snyting.

Det fick man inte! Flera år senare träffade jag en Säterbo som sett den matchen sådär en 10 år tidigare, han mindes situationen och han förstod minsann att Syd blev rejält förbannad.

Så kan minnena gå när tre fotbollsgrabbar möts på ett tåg i Sverige, i Europa, i Världen, i Dalarna.



Ralf Edström och Glenn Hysén.Bilden godkänd att publiceras av herrarna.
Photo: Syd James Mobile Sports Photo Gallery

Men nu i helgen som gick så hände det. Låt vara att tre mål kom på övertid men i alla fall. Vilken otrolig stjärnsmäll Manchester United gick på. Nu vann man visserligen mot Aldershot (div 4) igår i Carling Cup men i alla fall. Manchester  U har alltså inte släppt in sex mål i en match sedan 1930. 

Å andra sidan har inte Manchester C har varit så här bra sedan Dennis Laws dagar och de ligger en bit bak i tiden. Detsamma gäller med Grekland, de var också bra en bit bak i tiden (till och med så långt bak att det är före Dennis Laws tid, ja nästan så långt tillbaka som på de gamla grekernas tid).  Om jag minns rätt så spelade dessutom Law BÅDE för U och C under åren.

Blir  ni lika trötta som Syd James på dessa  europeiska kullerbyttor i politiken? Egentligen är det ganska enkelt - "den som spar han/hon har" tror jag redan den gamla tidskriften "Lyckoslanten" påpekade. Och handlar man för mycket på "kortet" så går det förr eller senare åt "hel...e" och det har det gjort. And there is no easy way back!
Låt nu inte Kina finansiera detta också för då sitter vi ännu värre till om några år. Det kommer att smärta men Europa och USA måste vinna tillbaka konkurrenskraft och reella värden måste värderas - inte en massa tomma bankpapper - då är det bättre med ett bakpapper - ja nu tänkte jag inte på papper för baken utanför baket t ex bullar.

och det är precis vad som nu måste till: andra bullar över hela linjen. Eller för att citera en gammal bekantskap till Syd från förr i tiden (tiden mellan Dennis Law och nu) som uttryckte det hela mycket tydligt ibland via telefon : Syd! Oavsett vad du gör - skärp dig! Och det kan vi väl enas omkring: Hörni bankgubbar och bankgummor, försvarsspelare i Manchester United, Merklar, Berlusconiar och alla andra små raringar i EU; Oavsett vad ni gör - skärp Er!

Charlotte Kalla, Anna Haag och Anja är. (Vill på intet sätt förringa Björn Ferrys guld -kanon!). Så härligt att de får lyckas, visa spontan glädje, verkar trevliga och ödmjuka. Superlativen kan staplas. MEN mest "impad" är Syd ändå av Anja P:s prestation. "Halvt ihjälslagen" reser hon sig upp på nio, skakar igång kroppen och tar brons ett dygn senare.
Anjas dramatiska fall ger en flash-back till egna spektakulära fall i slalompisterna och man återupplever den smärta, den känsla av okontrollerad fart och höjd när man lämnat snön för en flygtur på, ja uppgifterna går isär, men vissa vittnen till Syds slalomdebut säger att:
"Ja det kanske inte var lika högt som Anja flög och inte så långt heller men ramlade gjorde ni ungefär på samma sätt". "Men nog var höjden en 60-70 cm och nog flög du ett par tre meter".
"Vadå, två tre meter? Jag flög ju jättelångt". (Vittnen brukar inte minnas riktigt efter lång tid nämligen)

Det får vara hur det vill men Syds slalomdebut innebar ett dramatiskt fall redan på väg ner till liftens start! Syd hade sett på TV att man skulle hoppa och det var väl ett par hundra meter ner till liften och hoppchans fanns. Syd tog fart, såg en lämplig kulle och hoppade med känt resultat. Redan INNAN jag hunnit ner till liften första gången var ena skidan spräckt, stavarna böjda och Syd nu införstådd med att man bör åtminstone göra ETT ÅK innan man börjar hoppa. Någon lysande karriär i slalombacken blev det aldrig, nej jag snorar hellre fram i spåret, precis som Anna, Charlotte och Björn och Majdik som tog brons med fyra spräckta revben.
Dessa fyra spräckta revben ger en flash-back till egna spekta..................... ja vi tar det en annan gång för nu var det ju FAKTISKT skidor och duktiga tjejer vi skulle skriva om.