Vilken underbar försening
Vi är ett gäng som brukar träffas nere på perrongen i Västerås för att åka tåg till Stockholm bland annat. Igår var det "elvafemtitrean" som vi skulle ta, vi som är lite vana brukar säga så; "Sjusjusjuan", "femfyrtitettan" osv. Vi har en som heter Pettersson med oss och som alltid skall envisas med att vara nere vid perrongen i tid med motiveringen; "Man vet aldrig, rätt var det är så kommer det ett tåg i tid". Vi andra brukar släntra in en kvart tjugo över tolv när vi skall åka 11.53 (elvafemtitrean).
Igår likadant men med den skillnaden att Syd också kom tidigt; vid 11.57 tiden för att konstatera att Pettersson var där i tid men inte tåget. Solen sken, Graham Parker hade fått en fin recension i tidningen och i mitt bakhuvud fanns minnet av en skivaffär i centrala Västerås, snabb bokning av biljett i vagn 11, kollar att tåget INTE skulle komma tidigare än 12.30 så skyndade Syd iväg och upptäcker "Skivfönstret" i Västerås.
Jag säger bara; Vilken underbar försening! Vilka härliga lirare i affären, de hade sin nördkunskap; Graham Parker hade inte kommit. Men John Hiatts nya hade kommit och på frågan; "något annat spännande pojkar?" Så landade jag med "Webb Wilder", "Blackberry Smoke" och "nya" Jimi Hendrix`s "Valleys of Neptune" (Ja jag vet, man skall inte köpa alla sådana här släktutgåvor från The Authorised Hendrix Family Edition). Jag säger bara; stoppa in Webb Wilder i CD spelaren; Dra upp voymen på max och kör; "Baby please´don´t go". Tryck säger jag bara, tryck.
Hur som helst så styrdes kosan åter ner mot perrongen igen och när jag närmade mig så ser jag plötsligt en grupp utsatta; "De Apatiska" står där. Ja, ni har säkert läst om de invandrarbarn som drabbats av apati och där debatten varit hetsig ibland om de verkligen är sjuka (apatiska) eller bara låtsas för att få stanna kvar.
Den här gruppen var dock äldre och mer blandad till sitt etniska ursprung (Jodå Pettersson stod mitt ibland dom och försökte muntra upp) men med samma tomma blick, samma brist på framtidstro, samma ständiga väntan på besked men med en stor skillnad mot de apatiska barnen som vill stanna, den här gruppen vill inte Stanna, de vill komma iväg. De håller sin lilla gula lapp i handen, stirrar trött och tomt mot tavlan: Ny avgångstid beräknad till 12.45, preliminärt. Och lyssnar på en mekanisk röst; "Växelfel i Skövde, Hallsberg och Köping". "En vagn tappad redan i Falköping" (vagn 11 för övrigt visade det sig).
Och då inträffar just det man ser hos apatiska; ingenting! De bara står där, inte minsta lika blinkning, inte en fnysning, inte en suck. Nej, ingenting. Det känns bara som om de stått där i månader............ i väntan på ett tåg som aldrig kom. SJ, SJ gamle vän, konstigt att du lever än.
Igår likadant men med den skillnaden att Syd också kom tidigt; vid 11.57 tiden för att konstatera att Pettersson var där i tid men inte tåget. Solen sken, Graham Parker hade fått en fin recension i tidningen och i mitt bakhuvud fanns minnet av en skivaffär i centrala Västerås, snabb bokning av biljett i vagn 11, kollar att tåget INTE skulle komma tidigare än 12.30 så skyndade Syd iväg och upptäcker "Skivfönstret" i Västerås.
Jag säger bara; Vilken underbar försening! Vilka härliga lirare i affären, de hade sin nördkunskap; Graham Parker hade inte kommit. Men John Hiatts nya hade kommit och på frågan; "något annat spännande pojkar?" Så landade jag med "Webb Wilder", "Blackberry Smoke" och "nya" Jimi Hendrix`s "Valleys of Neptune" (Ja jag vet, man skall inte köpa alla sådana här släktutgåvor från The Authorised Hendrix Family Edition). Jag säger bara; stoppa in Webb Wilder i CD spelaren; Dra upp voymen på max och kör; "Baby please´don´t go". Tryck säger jag bara, tryck.
Hur som helst så styrdes kosan åter ner mot perrongen igen och när jag närmade mig så ser jag plötsligt en grupp utsatta; "De Apatiska" står där. Ja, ni har säkert läst om de invandrarbarn som drabbats av apati och där debatten varit hetsig ibland om de verkligen är sjuka (apatiska) eller bara låtsas för att få stanna kvar.
Den här gruppen var dock äldre och mer blandad till sitt etniska ursprung (Jodå Pettersson stod mitt ibland dom och försökte muntra upp) men med samma tomma blick, samma brist på framtidstro, samma ständiga väntan på besked men med en stor skillnad mot de apatiska barnen som vill stanna, den här gruppen vill inte Stanna, de vill komma iväg. De håller sin lilla gula lapp i handen, stirrar trött och tomt mot tavlan: Ny avgångstid beräknad till 12.45, preliminärt. Och lyssnar på en mekanisk röst; "Växelfel i Skövde, Hallsberg och Köping". "En vagn tappad redan i Falköping" (vagn 11 för övrigt visade det sig).
Och då inträffar just det man ser hos apatiska; ingenting! De bara står där, inte minsta lika blinkning, inte en fnysning, inte en suck. Nej, ingenting. Det känns bara som om de stått där i månader............ i väntan på ett tåg som aldrig kom. SJ, SJ gamle vän, konstigt att du lever än.
Kommentarer
Trackback
