Syd James Revue

Igår kväll var vi ute och lufsade runt på elljusbanan igen, fru Syd och jag. Löpsteget var tyngre, illamåendet kändes redan i första backen, "jag tror jag kräks och benen känns alldeles skakiga", det var det frun yttrade redan i första uppförsbacken. Den förstående Syd var uppmuntrande; "Äsch, det är nog mest en inställningsfråga, ge dig inte, kör på!"

Jag trodde själv att fru Syds trötthet i första backen mest berodde på att jag hade kommit på ett nytt sätt att öka belastningen för min egen träning där jag studsade från sida till sida där i backen. Det kunde kanske upplevas lite provokativt men så var det inte riktigt, även om jag upplevdes som lite dryg där i sicksackandet. Nej det var en trötthet på riktigt som smugit sig in där i fru Syds ben som gjorde att det blev mer lufs än spring den här kvällen.

 

Efter långa backen där vid fyra kilometer hade mina tankar farit iväg till andra områden men jag tyckte mig höra fru Syds steg där bakom och trodde att tröttheten hade släppt. Jag funderade på Neil Youngs nya skiva som bara fick 2 av 5 möjliga stjärnor i lokala tidningen p g a att recensenten tyckte att låtarna var för långa. I DN och i Dagens Industri fick samma skiva 4 av 5 möjliga stjärnor p g a att recensenten tyckte att de långa låtarna gjorde skivan sååå bra!

Jag funderade på Sandy! Ja stormen alltså, borta där i USA och debatten jag hört på P 1 samma dag om att katastrofrapporteringar blev lite överdriven då en fallen byggkran kunde bli en världsnyhet. Nu var det ju en hel del katastrof bitvis ändå därborta på södra Manhattan. Undrar hur det påverkar amerikanske valet? Vad tror du?, frågade jag fru Syd. Jag vände mig om när jag inte fick något svar och kunde konstatera att inte fanns det någon fru Syd där inte. Nej den där tröttheten hade inte släppt, speciellt inte i den långa backen visade det sig när jag insåg att jag inte alls hade hört några steg bakom mig där jag sprang omkring i min lilla drömvärld. Nej det vara bara att vända om och leta på fru Syd där i skogen igen; illamående och med skakiga ben.

Vi mötes där igen någonstans mellan "Dover och Calais" och joggade sedan tillsammans mot målet tills jag kom på att lite utfallssteg nog skulle göra susen där på slutklämmen. Nej, vi tyckte inte lika om utfallsstegen, den här kvällen, om jag säger så.