Syd James Revue

Semestertider, då står naturupplevelserna som spön i backen, vilket f ö regnet också gjort en hel del denna sommar. De fysiska utmaningarna blir påtagliga, ja så påtagliga att jag närmast börjar oroa mig för hur jag skall klara cykel-Vasan och så småningom  skid-Vasan. Men den dagen den utmaningen.

 

I norr fann jag björnspår, dock fann jag inga spår av björnen annat än  en utgrävd stubbe och lite gångspår i gräset. Men med röjsågen i högsta hugg, bildligt talat för annars hugger även Syd med yxa, så kände man sig förhållandevis säker på att björnen förflyttat sig till andra jaktmarker.

Sedan går man däruppe i skogen själv, en mil från närmaste civilisation och hoppas få se något spännande djur dyka upp bakom någon buske. Så blev dock inte fallet utan istället träder skogens konung fram intill Sollefteås återvinningsstation. Låt vara att denna upplysning kanske förtar lite av den naturupplevelse som bilden nedan annars skulle visa. Ni får bedöma själva.

 

Hemkommen till hemmet så har man nu kört häckar och gräs och rabatter för fulla muggar tills äldsta dotter Syd idag på e m rätt lugnt konstaterar att "det är en orm på gräsmattan". Eftersom personen ifråga normalt är VÄLDIGT ormrädd så  lät budskapet alltför lugnt framfört men jag hann kasta en blick och mycket riktigt där slingrade en meterlång varelse fram. Är det en huggorm som snokar omkring? är den första frågan, gula fläckar tyder på att snoken är skyldig. Snabbt som attan, enligt egen känsla, rusar man ut för att hugga tag i problemet. Borta!

 

Nu inträder någon timmes letande, jag kryper runt överallt, inte minst i den buske där jag ändå tror att den förskansat och efter lång väntan dyker den ut, och snabbt in igen. Grannarna funderar vad jag håller på med och blir "jätteförtjusta" när de hör att jag letar efter en orm. Jag gör en attack i busken och där, svår att upptäcka, ligger den lilla, jag rätt stora, typen. Nu har en granne inträtt på scenen med en kratta, jag gör ett utfall mot busken, snoken kryper snabbt ut och grannen med krattan försenar snoken så pass att jag hinner kasta mig över den och med gammal plockhandskesnabbhet ta ett grepp om snoken (herregud, man har ju sett på TV hur de gör med både alligatorer och pytonnormar, och man vill ju inte vara sämre själv). Nu är den infångad! Detta bör fotograferas! Det har jag också sett på National Geographic och Animal planet. Men mina fotografer, fru Syd och äldsta dotter Syd totalvägrar. Ta bort ormen!, ropar fru Syd. Döda ormen! skriker äldsta dotter Syd. Och själv får man snokörat vandra iväg med sitt byte med känslan av att vara Notgårdens egen Crocodile Dundee!