Syd James Revue

Neil Young började jag lyssna på tidigt. ”Down by the river” som fanns med på ett Soundtrack från filmen ”Strawberry Statement” *brukade få avsluta lördagskvällarna under en period då unge Syd och en kompis hade återkommande kortspelskvällar. Det var väl två vinnarskallar som spelade så det brukade ha en lugnande effekt att sätta på den här låten och lyssna innan vi skildes åt.

Ungefär så började det, sedan har jag tjatat på om Neil Young under alla år. För ett par år sedan, som ni kan läsa om tidigare i Syds spalter så fick jag äntligen med mig fru Syd på en Neil Young konsert i Köpenhamn. Väldigt varm lokal, Crazy Horse-versionen av Neil Young uppskattades ändå rätt väl. Så fram till denna vecka då vi hade nöjet att få se Neil Young i Dalhalla i bättre form och på bättre humör än vad jag någon gång sett honom. Uppbackad av bandet Promise of the real genomfördes en enastående konsert. Ja, jag höll nästan på att skriva en ”magisk” konsert men jag är så innerligt trött på att allt möjligt skräp beskrivs som att det var en magisk hit eller dit så jag lät bli. Hur som helst, det var alldeles enastående bra. Jag tror ingen som var där kan tycka något annat.

Promise of the real är ett eget band och det är ju även Crazy Horse. Andra band som kört med Neil Young är bland annat Pearl Jam och en gång i tiden The Big Brother and the Holding Company, yes samma grupp som Janis Joplin nyttjade.

Det var fjärde eller femte gången jag såg Neil Young, detta är den bästa konserten. Den kommer att etsa sig fast i min själ och mitt minne tillsammans med några andra som jag också bär med mig; Savoy Brown någon gång på 1970-talet på Marquee Club i London, Springsteens konsert på Ullevi för några år sedan då han och E Street Band fick sex stjärnor av fem möjliga, en dan före dankonsert på Cirkus med Ulf Lundell. Sedan finns det annat som också varit kanonbra, inte minst den senaste Springsteenkonserten på Midsommardagen, jättebra! Svårt att jämföra, men två absoluta toppenkvällar inom två veckor.

Frågan är bara vad som gör att vissa konserter etsar sig fast så markant medan andra minns man, men inte med samma påtagliga känsla. Thin Lizzy, minns jag som bra, Fleetwood Mac tidigt 70-tal, Bod Dylan, ZZ Top, Fogerty, Eagles, Beach Boys, Rolling Stones, Tom Petty, och många många fler jättebra men Neil Young i Dalaskogarna en tisdag i juli 2016 kommer jag att bära med mig länge.

*För er som vill fördjupa er ytterligare kan vi berätta att:

The film details the life of one student, loosely based on the Columbia University protests of 1968 and the non-fiction book of the same name by James Simon Kunen.

Då vet ni det!