Omväxling förnöjer? Eller en total mutterlera? Dvs Nut-Clay
Själv har Syd haft en omväxlande semestervecka med allt från ensamarbete med röjsåg i de Ångermanländska skogarna till röjsång med Springsteen och 62000 andra på Ullevi i Göteborg. Den omväxlingen förnöjer.
Frågan är dock om omväxlingen i England är lika kul? Brexit blev det i båda Europaaktiviteterna inom några få dagar. Frågan vilket som var mest överraskande; EU eller fotbollen? Jag tycker nog ändå fotbollen. Dessutom är konsekvenserna lite olika, i fotbollen är ju ändå Wales kvar en omgång till. Så där är ändå UK med och vill vara med så länge som möjligt.
Vad gäller Brexit så är det väl så att de engelska medborgarna antagligen röstat fel, så har det nämligen varit i de flesta EU-folkomröstningar i olika länder genom åren. Då har man gjort om och till slut har man röstat rätt så att säga. Dock tveksamt som det blir så i England även om turbulensen i de politiska leden verkar närmast total. Men som sagt lika överraskande som att Island skulle slå ut England i fotboll var det väl ändå inte. Det har alltid funnits en skepsis mot EU i UK. Nu får vi väl se hur den här processen går vidare; när man tar formellt beslut om att lämna in en utträdesansökan, när den behandlas, hur förhandlingarna går, när något blir klart, vilka konsekvenser det får. Det här kommer nog att med EU-mått gå ganska snabbt vilket innebär att allt bör vara klart inom en 10-årsperiod och då kanske det ändå är dags för en ny omröstning. Vi skall nog inte känna oss alltför stressade. Det finns dock annat som kan stressa och det är nog det allmänna världsläget. Det känns oroligt – som en riktig ”mutterlera”** helt enkelt.
Förbundskapten Roy blev dock stressad och avgår nu direkt efter förlusten mot Island. Underskattning? Antagligen och fel mental inställning speciellt efter att man tog ledningen med 1-0 efter fyra minuter. Inget nytt. Men ack så det kan bli. Syd känner mycket för Lagerbäck och Island men det var ju bara så synd att de slog ut England.
Rooney kunde Roy ha bytt ut i halvtid. Alla passningar gick i sidled och inte mycket framåt. Ungefär som en EU-process…
Då kändes det lättare med Bruce, han levererade! Kanonbra igen och jag glädjer mig lite extra åt att Nils Lofgren fick lite mer utrymme för sin gitarr och snurr!
** Ordet ”mutterlera” finns antagligen inte i SAO, utan uttrycket har sitt ursprung i den kända orten ”Smébacken” och en person där som Syd träffade en gång i tiden och som tyckte att livet kört ihop sig rätt ordentligt i negativ bemärkelse. Så till den milda grad att hela livet blivit en riktig ”mutterlera”, och då är det inte alls kul skall ni veta.
Huruvida England tycker att livet blivit en riktig ”mutterlera” eller inte låter jag vara osagt men vi skulle kunna lansera ordet ”nut-clay”. David Cameron: ”My life has become a totally nut-clay”. Ja, varför inte?
Sommar, sol, EM och semester
Kolarbyn på den s k tapeten efter storbråk i helgen
En gång i tiden var Syd en Kolarbyunge och först efteråt, när man flyttat därifrån och blivit äldre, har man förstått att det nog vara ganska tufft att vara en unge i Kolarbyn. För er oinvigda så utgjorde områdena kring Forsbackavägen, Skogsvägen och bort mot Kolargränd själva kärnan av Kolarbyn i de norra delarna av Fagersta. I väster var Norbergsvägen gränsen, överträdde man den så kom man in i fiendeland även om inte Bäckens park var så svårt så blev det värre om man, mot all förmodan, gav sig ner mot Skansen, eller "finnkvarteren" som vi sa. Ner mot Alfaskolan var det rätt OK. Det var Kolarbyn - världen på den tiden.
Ligorna dominerade. Det var Bastiss liga, Ärtans liga, Höghusligan, Egnahemsligan, Skansenligan, där fanns "Kapten Blå" och skall man sammanfatta sin samlade känsla kring alltihop så var det nog, ja kanske inte skräck så i alla fall rädsla och uppmärksamhet. Utan synbarlig anledning annat än att man råkade befinna sig på fel plats så fick man stryk. Syd var aldrig med i någon liga, antagligen lite för liten i åldern så Syd och någon mer jämnårig fick agera "messenger-boy" mellan de olika ligorna, två ligor i alla fall, möjligen tre. Syd hade också visst beskydd av de lite äldre eftersom Syd aldrig slogs med någon yngre utan istället mot de äldre, i vissa åldrar är tre års skillnad rätt mycket, och man åkte på stryk så det sjöng om det men det gav samtidigt viss respekt och med tiden beskydd. Man tog stryk utan tårar och utan att springa hem. Låt vara att det gick lite långt ibland, jag minns att en gång hade vi retat några äldre killar då vi var på behörigt avstånd för att dagen därpå träffa samma gäng igen som sa att de godtog vår ursäkt och trots att Syd hade en klar magkänsla av att något var fel följde vi med dem till skogen, vilket mycket riktigt visade sig vara riktigt dumt. De band fast oss i några träd, klådde upp oss ordentligt och lämnade oss där. När jag så småningom kom hem så kräktes jag, det minns jag.
Jag kräktes en hel del om jag tänker efter, en annan gång hade vi terroriserat vår, på Forsbackavägen alkoholiserade, humörtyngda men verksamma skomakare så till den milda grad att han rusade efter oss med hammaren i högsta hugg, vi sprang till skogen och gömde oss. Rädd som fan igen och så kräktes man på kvällen den dagen också, en annan orsak till den gångens kräkning kan möjligen berott på att vi under flykten kom på att vi skulle dricka björksav som vi lyckats tälja fram. Det skall ju vara nyttigt men det vete tusan.
Fotboll spelade vi på gräsytan mellan Forsbackavägen 4 och 6, Syd var en liten men god målskytt och fick spela med de äldre killarna. Sedan fick kommunen, eller möjligen bostadsföreningen, för sig att de skulle plantera träd på vår "fotbollsplan". Hur det gick till vet jag inte riktigt men det kan ha varit en rejäl vind eller något annat för de planterade träden gick av ganska snabbt och våra matcher kunde fortsätta.
Hockey spelade vi på Kolarbyplan och där kunde vi samsas hyfsat bra även om det var en ständig strid om vilka som skulle ha målburarna, de äldre skulle alltid ha målburarna visade det sig ofta. Syd tog strid vid något tillfälle och utmanade själva Bastiss på en målbur. Syd vägrade släppa trots Bastiss upprepade slag med klubban över Syds fingrar. Jag fick både en ursäkt och målburen den kvällen och efter den händelsen även visst beskydd. Oftast fick vi hålla tillgodo med ett par "snöklutar" som målstolpar med påföljande häftiga diskussioner om pucken alt bollen gått i eller utanför mål.
Det kanske är på sin plats att notera att Syd och hans vänner inte var några verkliga våldsverkare, dumheter förstås, mycket att slåss (mot varandra) men ingen feghet, inga slag mot yngre, inte slå på den som ligger, ingenting mot äldre (förutom skomakaren), ingen kriminalitet. Men å andra sidan, vi var ju inte så gamla heller.
Kolarbyn som sagt, vi får se, jag skriver kanske framöver om när ett par av mina klasskamrater, tjejjer, blev "kidnappade", egentligen inlåsta, av några äldre killar och utsatta för vad? Vuxna pratade men jag vet inte.
Undrar var de vuxna var egentligen och polisen? Det kanske man var för liten för att fatta. Det fattar man nog nu; att Ica-handlaren alltid var full och skulle köra bil på söndagarna, att de där som hade julgran inne till påsk varje år var lite knepiga, att den där kidnappningen nog var ganska allvarlig, att det inte var så smart att leka pyroman och brandkår i skogen, att det var farligt att klättra på höghustaken men så hade jag Mormor och Morfar som hade trädgård och det var det lugnt och ingen som pallade deras äpplen, för det var ju Syds mormor och morfar faktiskt. Till det får vi återkomma.
Skogsvägen, Forsbackavägen i Kolarbyn, Fagersta, Sverige, Europa, Världen, Universum:
Kyrkoförsamlingarna ute på resa
Sommar CD 2016
