Syd James Revue

Nu är svenska akademien på tapeten rätt ordentligt och tre av "de aderton" har lämnat sina stolar. Vi kan dock direkt dementera att Syd James skulle inta någon av de lediga stolarna. "Nej", säger Syd i en kommentar till Syd James Revue, "inte har jag någon lust att sitta på Freden på torsdagarna och kuckelura med det där gänget. Ärtsoppa och pannkaka kan jag äta på hemmaplan".

Skall vi vara lite seriösa så känns det rätt klent att inte akademien kan städa upp i turerna kring "kulturpersonligheten". Man skall kanske inte överskatta akademiens betydelse men å andra sidan inte underskatta heller.

Tre andra som kanske berör mer är att Jerry Williams, Lill-Babs Svensson och Ray Wilkins lämnat in på kort tid. Lill-Babs fikade jag med så sent som i januari, ja Lill-Babs var inte medveten om det men hon satt vid bordet bredvid på Arlanda inför en resa till Kanarieöarna och då såg hon pigg och fräsch ut.

Jag måste dock erkänna att jag adrig varit någon fan av Lill-Babs musik och artisteri, det ligger för långt ifrån mitt musikspår.

Lite närmare låg Jerry Williams, ja inte så att jag rusade iväg och köpte hans skivor, det finns en bland mina dryga 2000 skivor men han gjorde sin grej väldigt bra och som liveartist var han oftast klockren.

 

Ray Wilkins, ja faktiskt är det nog så att Ray Wilkins berör mig mest av de tre. Han spelade i Chelsea på den tiden då Chelsea (och Leksand) var det absolut viktigaste i sportvärlden. Före oligarker och total penninghysteri i Premier League. Dagens hyllning på Stamford Bridge var mäktig, "a legend of the Bridge".

 

Och om ni lyssnar på inlägget så kommer ni att höra att Ray Wilkins också hade stor betydelse för akademien... Eftersom ni nog har bråttom så kan ni rulla fram klippet till 1,45 och lyssna en halvminut. Sedan vet jag inte om den ständige sekreteraren är medveten om detta...

 

 

'