Syd James Revue

bJag måste erkänna att de flesta av mina fördomar kom på skam, jag trodde att alla passagerare, utom vi och våra vänner förstås, skulle vara kraftigt överviktiga pensionärer från typ Pittsburgh som kastade sig hej vilt över bufféborden. Sedan skulle samtliga förflytta sig till en bingohall efter att pöst vid poolen en stund.

Fel kan jag säga, visst det fanns några kraftigt överviktiga, mycket krafigt till och med, där nästan permobilen försvann under de svällande bakdelarna. Men de nästan 3000 passagerrna var av alla sorter. Ja medelvikten var högre än min, det är den oftast kan vi väl tillägga, men många tränade och i alla åldrar. Om medelvikten var högre än min så var medelåldern lägre.

Och hur var då båten? Imponerande måste jag säga, Oerhört hög nivå på allt, ingen inställsam sevice utan den kändes äkta och var genomgående på högklassisk nivå. Maten bra, träningsförutsättningarna bra, varmt och skönt.Kort sagt: Det var väldigt bra så min semesterångest försvann successivt och helt plötslgt kändes Vasaloppet väldigt långt borta. Men anmälan inför nästa års Vasalopp är redan gjord, det blir öppet spår för min del så kan jag fokusera på att matcha döttrana i det "riktiga" Vasaloppet.

 

Spåren i Karibien efter föregående hösts orkaner var påtaglig på många håll, vart 25:e "räknar" med en orkan av denna dignitet, men med tanke på det redan varma havet kan man fundera på om det inte blir mer ofta och med stor kraft. Inte så mycket att förvånas över men icke desto mindre oroande.

 

Att så många blir förvånade över att all den data vi själva lägger in på Facebook sparas och kan samlas upp är förvånande. Syd:s talesperson för IT- och sociala media frågor kunde redan för några år sedan berätta att efter 150 likes på FB vet FB mer om dig än dina vänner, efter 300 likes vet FB mer om dig än din partner. Ja det sista kanske man kan fundera på men att vi kartläggs och att data kan användas fel borde vi alla inse i dagens diagitaliserade värld där det finns få förlåtande zoner. Beteendemönster påverkas, näthandeln ökar och till och med den skivbutik som jag "brukar" (varit där en gång förut) i Miami var stängd. Hela den butiksradan var utraderad och många skyltfönster hade brunt papper som fönsterdekoration. 

 

Vi tillbringade en dag i Miami, kring Ocean drive. Snacka om skyltfönster, levande, gående. Där exponerande man allt, ja nästan i alla fall. Bara överkroppar, ojdå jag såg fel det fanns en liten topp där ändå..tatuerade muskelbyggare och 2726 bystdrottningar. Kroppsfixering av stora mått. Ja det fanns några kroppsfixerade på båten också men då mer i formen av att man dragit åt ansiktsmusklerna rätt rejält. Då känns det ändå rätt bra att man fortfarande kan le och kisa mot solen utan att det drar ända nere i knävecken.

 

Jetlegs eller snarare jethead har jag, rejält kan säga. Men nu väntar dammsugaren och snöskyffeln sedan får vi se om det blir en skidtur och då känns plötslgt Karibien, reggae och 35 graders värme långt borta.

 

 

 

Om det är "omväxling som förnöjer" som ordspråket säger så är Syd väldigt förnöjd just nu. Kroppen har återhämtat sig efter Vasaloppet, tror jag. Vi har landat i Fort Lauderdale, Florida, fru Syd och jag, efter en torsdag som tillbringades i luften mestadels men också med några timmar på Heathrow. Och som sagt jag trodde nog att kroppen var piggare än den egentligen är för efter ett rejält träningspass idag så är jag inte lika förnöjsam längre utan mest illamående.

Vi bor väldigt galant här vid Atlantens kant och skall snart ut och äta. Fru Syd tror INTE på min teori om att jag äter för mycket och därför blir illamående. "Det är normalt att äta lunch trots att det inte är en Vasaloppsvecka" påstår hon.

Hon mår lite illa själv också, fru Syd, men det beror på penicillin. Vi fick börja med att besöka Obamacare idag och det gick bra. Till skillnad mot svensk sjukvård så fick man dels underteckna ett papper där man intygar att sjukvård inte är en exakt vetenskap och att man går med på att läkaren gör de undersökningar de gör. Vad som vidare skiljer sjukvården åt var att det inte vara några problem att få en akuttid, akut så att säga. Nej kom ni sa dom! Och sedan fick vi sitta och vänta, i minst 5 minuter, innan frun fick komma in.

 

Som sagt under gårdagen så var vi många timmar i luften. AIRBUS 380 från London, ett gigantisk stort plan och man satt där på andra våningen med 2+4+2 säten. Nytt och fräscht.

Samtidigt läste jag en artikel i Times om att Airbus skall säga upp folk, bland annat beroende på just Airbus 380 inte säljer så bra. En ljusning är att Emirates har köpt 20 plan och betalat 15 miljarder dollar för detta. Det blir många kronor det, drygt 6 miljarder per plan om jag räknat rätt. Det är dyrt om man skall ligga på topp.

 

Vi skall stanna ytterligare någon dag här sedan far vi vidare på kryssning. De flesta ser det som ett skämt att Syd skall på kryssning men vi får ta tag i detta. Ta ett rejält krysstag så att säga, så skall nog det bli bra.

Hemma sköter döttrarna huset och snön,  Ytterligare 20 cm. Vi närmar oss snart metern därhemma. Kanske blir lite mer skidåkning när man är hemma igen. Men närmast kryssning som sagt. Och då känns det som vi är tillbaka där vi började veckan; i Vasaloppet för där var fick man också kryssa en hel del, mellan spåren.

Så här skrev jag i torsdags; En viss oro och nervositet har börjat infinna sig inför söndagens planerade Vasaloppsåkande. Kylan, 90 km, kommer musklerna att orka? Hinner man i mål? Ordning och reda inför starten? Rätt skidor? Rätt kläder? Rätt förberedd? Såg att DN hade gjort ett snabbfilm där man åkte Vasaloppet på 90 sekunder. Det ser ju rätt lätt ut de här 90 sekunderna… Med det är många år sedan jag åkte senast, väldigt många

 

Vi låter Syd berätta fortsättningen;

 

Klockan är 04.00 söndag morgon den 4 mars 2018. Jag har fått lära mig att åka ner vid sju halvåtta och göra sig klart för start, det räcker inte. Så går det inte till. Nej frukost vid 04.00, strax efter 05.00 sitter man i bilen på väg mot den parkeringsplats som vi spanat in kvällen innan och som ligger rakt över älven från startplatsen sett.  Kan inte vara många själar ute nu tänker man lugnt; fel kan jag säga, packat med bilar och folk men vi lyckas ändå parkera bilen och knalla över till startområdet. Det är fullt med folk, skidor som skall hämtas och läggas ut i startfållan. Strax efter sex ligger skidorna där. Det är mörkt , - 8 grader, snöfall och det är två timmar till start. 

Hur fördriver man två timmar med 15000 andra på en strandkant till Dalälven? Jo man köper en kaffe, tar sig en smörgås och ställer sig i toalettkön! Här står man alltså och åter smörgås och dricker kaffe i dasskön. Snacka om kretsloppstänkande! Så är det i alla fall och lite mer nöjd knallar man sedan vidare och funderar hur alla de där andra skall hinna gå på toa nu när klockan blivit kvart i sju! Det är långa köer, skitlånga! Jag kan lugna alla med att smörgåsen var uppäten långt innan dassdörren öppnade sig!

 

07.15; bäst att gå mot startfålla 9, jag har lagt min skidor till höger, smart! Har precis pratat med yngsta dotter Syd som i startfålla 6 lagt sina till vänster, hum, men jag har nog gjort rätt??

 

07.58 snart dags och så går starten! Tusan vad fort det går där till vänster. Att byta spår är inte att tänka på, det visar sig att det är möjligt först efter en 7-8 km. Framme vid ladan nu, backen upp, stopp! Ja en timme och fyra minuter senare är man uppe, åkt tre km. Min plan om under 8 timmar har redan spruckit, och den kommer att spricka fler gånger.

 

Det blir lite mer skidåkning efter första kontrollen, lite mer. Funderar på vart alla dålig skidåkare kommer ifrån. Mest män i Lycra outfits som har jättebråttom för att sedan ramla i nästa backe!

 

I slutet på varje backe under hela loppet ligger den ett gäng gubbar och sprattlar, och i varje uppförsbacke saxar man, långsamt.... men sedan är det bråttom igen. Fort går det inte men bråttom har man.

 

Vid 4-5 mil börjar man känna att man åkt skidor i en typ fyra fem mil! Då kör en grupp gubbar omkull igen, jag lyckas runda dem men blir påkörd själv. Pang i backen, jag hör hur utrustningen mår illa men det är bara hoppa upp och köra igen.

 

60 km passeras, 65 km och då får staven en ny smäll och går av! Ja, jag svär, jag erkänner det och jag kommer att svära igen.

 

Vid 70 km känner jag mig illamående, staven som jag fått ersatt av en lånestav (jag har fått köpa den, räkning kommer, säkert dyr stav…) är en 15 cm kortare än den andra och nu har jag dessutom två högerstavar. Tekniken blir inte bättre av att det skiljer så mycket i längd. Man kanske inte är direkt vacker i spåret annars men nu ser man väl närmast ut som Ringaren i Notre Dame.

 

Man kämpar på, rätt vad det är så är man i Eldris, sista kontrollen, och då inser man att man inte klarar 9 timmar heller om det inte går fort på slutet.

Vid 5 km kvar tänker man att nu är det inte mer kvar än ett varv på Eljusbanan på Biskopsnäset. Nu vill man bara i mål.

2 km kvar. 1 km kvar, närmar sig upploppet och jag kastar en blick på klockstapeln på Mora Kyrka. Tycker mig se att klockan är fem i fem! Fel! Den slår precis fem = 9 timmar och varför man svär åt kyrkklockan kan jag inte riktigt förstå själv, men det gör jag! Och då ser jag att fru Syd står där och hejar. Bra Jobbat! Kämpa på! Och jag fick efter loppet förklara att det var inte henne jag svor åt utan Mora kyrka! Hon funderade just vad orsaken hade varit.

 

Musklerna värker en del, främst vänster axel som burit runt på en för kort stav i 3 mil, flåset, hjärtat, ja det låter väl löjligt men jag åkte hela Vasaloppet utan att vara andfådd en enda gång. För när inte gubbarna, det är mest gubbar, körde omkull utför så skulle de, som sagt, gå med skidorna brett isär uppför. Så man blev aldrig trött så där konditionsmässigt, inte det minsta faktiskt. Sedan är det faktiskt så att jag körde om Gunde Svan i Vasaloppsspåret. Sant. Före Gunde Svan! Det ni! Jaja att han coachade en nybörjare tycker jag är överinformation.

 

Sedan var det svårt att lägga sig och sova, inte p g a adrenalinkickar utan p g a sendrag i bägge ljumskarna. Det var halvdassiga spår så man fick hålla emot hela tiden för att inte skidorna skulle fladdra iväg där i terrängen. Jag fick lägga mig framåt på huk och ta värktabletter, då släppte krampen efter en stund och man kunde somna sådär 21 timmar efter uppstigandet i Sälen den 4 mars 2018.

Och igår mådde jag illa och idag har jag brutit ett revben, eller så är det stakningen med för kort stav som ger sig till känna. Och så är det mindre än ett år kvar till Vasaloppet!