Syds äventyr i Lidingöloppet
I helgen skall yngsta dotter Syd springa Lidingöloppet och själv springer inte Syd utan ordnar transportdetaljen. Dock har Syd sprungit förut, dock med föga framgång.
Första gångens deltagande i Lidingöloppet föregicks av intensiv löpträning, så intensiv att en utmattningsfraktur uppstod i ena foten.
Frakturen gick dock över i tid och det gjorde även Syds löptid så småningom. Hur som helst; fru Syd och äldre bror Syd var med och assisterade i loppet.
Högst överraskande låg Syd snabbt väldigt högt placerad i loppet. Utgångstempot var högt, mycket högt; 53 minuter på första 14 km.
Det kändes väldigt bra fram till ungefär 16 km sedan infann sig den berömda väggen.
Det var ingen liten vägg utan skulle nog närmast kunna ses som en betongvägg som skall hålla emot stridsvagnar.
Att bryta loppet var inte tänkbart men tröttheten ökade successivt, och dessutom snabbt.
Högt tempo där också med andra ord. Om vi nu hade knappa timmen på loppets första halva så var tiden på den andra halvan två timmar och tio minuter, det gick alltså rejält långsamt.
Omsatt i kilometertempo så låg tiden på, ja faktisk snudd på närmare 9 minuter.
Och då mina vänner då pratar vi löpning… inte ålning medels hasning (ni som gjort militärtjänst vet vad det är), inte simning, inte baklängeslöpning, nej faktiskt så försökte Syd ta sig framåt. Svårt att tro men så var det.
Den andra gången tänkte Syd springa mer taktiskt, det var en del av att ta en Svensk klassiker så nu tänkte Syd se till att 1) fullfölja loppet 2) få en bättre tid än senast
Tyvärr så bröts ett par revben några veckor innan loppet vilket inte visade sig vara så bra. När man bryter revbenen så blir man ofta dessutom förkyld och skall hosta.
Det är inte bra kan jag meddela er som inte brutit revben och fått hosta. Med andra ord inte bästa uppladdning.
Men glad i den s k hågen startade vi loppet. Lugnare utgångstempo! Problemet den här gången var att det lugna starttempot aldrig växlade upp utan förblev lugnt, och långsamt.
Trött blev man dessutom, Vid c a 22 km så upplevde jag att huvudet var ihoptryckt. Pannan kändes som den låg i höjd med näsan.Det fanns inget huvud högre upp, märkligt känsla. Revbenen smärtade. Stegen blev allt tyngre ock kortare men att bryta var ju inte att tänka på.
Så vi kämpade på och kom i mål på tre minuter sämre tid än förra gången!
Låt vara att tempot var jämnare men det var nog det enda som var bra också. Illamående blev jag också! Jag minns dock inte att jag kräktes men det var nog nära.
Det här tänkte jag INTE berätta för dotter Syd när vi styr kosan på Lidingö nej, där blir budskapet;
Lidingöloppet, det fixar du lätt. Herregud, det vet väl jag som sprungit det själv…
Nu har det snart gått en vecka och hur gick det då? kanske ni undrar; Jodå det fixade hon lätt, med bra tid och fullgjord klassiker. Utan illamående och ihoptryckt huvud.
