Fru Syd och jag har begivit oss till Gran Canaria. Märkligt, nu är jag på Kanarieöarna igen för kanske sjätte gången och tycker det är helt OK. Jag som vägrade åka hit under alla år. Vill inte vara turist... nåja. Det är rätt bra med klimat, mat olch träningsmöjligheter.
Det blev en spännande start på vistelsen härnere.
Flygningen gick bra även om vi kom in i oväder på slutet men kaptenens röst högtalaren lugnade oss med ”Vi är inne i lite turbulent luft, det är inte farligt men spänn fast era säkerhetsbälten ordentligt”.
Väl landade så tänkte jag göra ett toalettbesök och det första (obs det första J) är att jag tappar ner mobilen i toastolen.. men reptilsnabb som man är.. så var den snabbt uppe igen. Det gick bra men väl ute igen upptäcker jag att min andra mobil är borta. Jag ringer upp men inget svar. Min tanke; Va f-n, tappade jag båda mobilerna i toan och såg bara den ena. Hustrun trodde inte på denna förklaring; ”du kan väl inte spola bort en telefon utan att se den…” Jo det kunde jag och så var det sa jag. Fast mer upprört och med ett antal svordomar måste jag erkänna…. Och såg jag inte att någon höll på att brista ut i skratt dessutom….
Jag ringer en gång till och får svar! Mot alla odds och inte från reningsverket utan från utpasseringspersonalen, mobilen hade hittats, inte nerspolad utan placerad vid handfatet….
Väl på plats i Puerto Rico möter våra goda vänner upp. Lunch vilket innebär en kopp kaffe och en äppelpaj.. med grädde. Snabbt beslut om att vi ikväll ikollar in AIK-Leksand på Skandinaviska baren. ... Det blev en rätt bra och spännande match. Överraskande bra till och med. Måste väl erkänna att det känns rätt inhemskt med alla svenska lags matchtröjor på väggarna men så är det ju Skandinaviska baren
Om inte det var nog med spänning så stack jag ut på en löptur när vi kom fram och den turen inkluderar en brant avslutning uppför en trapp med 723 trappsteg. Inte vet jag om det var orsaken men hela natten har jag haft konstant sendrag, vandrat runt, så fort det släppt på ett ställe så har nästa tagit vid, och ni vet att sendrag är inte kul men innehåller mycket spänning… Nu hoppas jag det var en kombination med för lite sömn kanske druckit för dåligt men vi får se hur veckan fortsätter.
Utvecklingen går framåt enligt uppgift från en vanligtvis välunderrättat källa. För kanske sjunde, åttonde eller vilken gång det nu kan vara så besöker vi Utrecht i Februari. Tillbaka igen på samma hotell, flashbacks till tidigare år dyker upp. Under de första åren hade Syd en speciell möjlighet att hålla koll på tågtrafiken i Utrecht men nu efter alla moderniseringar så går det inte alls lika bra. Speciellt inte om man bor på första våningen vilket jag gör i år. Ser inga tåg alls! Hör det knappt! Vi skall göra några nerslag i Utrechthistorien och börjar med en fredagskväll 2012;
Jag ser ut över den spårbundna trafiken från mitt hotellrum.
Det är nog typ 22 spår därnere.
Däruppe upptäckte jag precis att det var ett jättehögt hus på andra sidan spåren som jag inte sett när jag promenerat runt på de Utrechtska gatorna så här på kvällskvisten. Men när jag tittar lite mer så ser jag att det inte alls är något högt hus på andra sidan spåren utan det är taket på hotellet som sticker ut över mitt fönster och som speglar hotellet där jag själv bor, tänk så det kan bli i utlandet... nåja det är i alla fall minusgrader i Holland. Det är ett faktum.
Det blev en intensiv dag för Syd, bekanta på flyget däruppe i luften, därnere på marken när vi landat fick jag sällskap från Amsterdam till Utrecht. Fick sällskap ut och äta, tillbaka till hotellet och fick sällskap ut och äta en gång till, fast nu åt jag inte. Jag var ju redan JÄTTEmätt, typ. Att utsätta kroppen för två potentiella måltider under en och samma dag kan bli alldeles fördärvligt.
Det är med maten känns förvånansvärt lika, ja dvs att man inte äter två gånger på en dag utan en..
En lördagskväll 2016 hände följande;
I kvällens sena timme gick jag sedan ner i receptionen för att reda ut alla papper, tog en Coca Cola och började prata lite med bordsgrannarna som funderade vad jag höll på med på kvällskvisten. Engelskan fungerade inte riktigt utan det blev en blandning av holländska och Syd James´ skoltyska. Paret hade varit på den holländska musikalversionen av Bodyguard. Jag hade inte hjärta att säga att den skulle jag nog inte tycka om utan höll inställsamt med om att Whitney Houston var duktig Musikalen hade tydligt berört för bägge hade gråtit en skvätt där i musikalmörkret. Det blev så trevligt att de bjöd på en Coca Cola till så nu är jag istället överpigg och kan inte alls gå och lägga mig.
Märkligt lika igen, ja att jag är överpigg är väl att överdriva, men ännu är natten ung och jag är alldeles för pigg för att lägga mig. Skall dock hålla mig på rummet och inte "ut å ränna".
Ett annat år så blev Syd anlitad som konsult åt holländska SJ:
Hur som helst så var jag ner där på Spoorområdet i lördags kväll, berättar Syd. Dom hade lite krångel med spooren och undrade om jag kunde kolla lite. "Börja med att meddela passagerarna att tågen inte går", sa jag, "det har vi lärt oss i Sverige fast jag sa det på Holländska förstås så att de skulle förstå. "Vi är väldigt bra på att ställa in tåg i Sverige nämligen" och så drog jag ett exempel om att "till exempel om de säger att det skall blåsa hårt imorgon DÅ ställer vi in tågen på en gång", "inte en massa funderande hit och dit utan tydliga klara besked! Precis! Inställt". Det där tog skruv så det köpte de på en gång.
Direkt ut med besked på TV-skärmarna; Översättning till er som inte kan holländska: "Den här veckändan är det värt att vara vaken (vaak) mellan 2 och 3 i natt för då kommer det att gå hett (het) till på spoorerna, ni kan få värk (gewerkt) så planera därför om ni skall resa op eller ner söderut (ns) eller norrut litegrann (nl)´". Klara besked. Dagen därpå gick tågen som smoort igen.
Det är ordning på tågen i Holland. Dessutom fick vi uppleva en livs levandes konduktör. På bilden nedan ser ni den där nyklippta killen i mitten på gången. Det är konduktören det. Och vi hade biljett förstås. Däremot puttade han ut en annan kille som inte hade biljett, slarvigt....hur dom är nuförtiden dom där ovana tågåkarna...
Nu tog jag inte med bilden på den där kortklippta konduktören för sedan den tiden har GDPR införts och nu för tiden så kan man väl inte publicera bilder på kortklippta konduktörer hur som helst. Och så sägs det att utvecklingen går framåt...
Avslutningsvis skall jag ta ett litet urklipp från 2014 som känns lika rätt idag, fem år senare;
Det har fungerat bra så här långt även om jag saknar tågen på alla Spur här i Utrecht. Jag kastar längtansfulla blickar bort mot spurområdet och minns med vemod tidigare års utsikt över Spur 17, som låg närmast hotellfönstret, eller spur 12 där Haarlemtåget brukade tuffa in i nattmörkret. Det var tider det!
Nu skall jag gå och lägga mig innan tågkänslorna för en att spura ur och timmen är dessutom sen.
Gote nacht!
