Spotta inte på Syd!
Sitter just nu på gamla I13:s parkering. Rakt framför mig har jag kasernen som var ”hemmet” under nästan ett år när det begav sig en gång i tiden. Ingenting jag längtar tillbaka till, slog rekord på terrängbanan annars var det inte mycket positivt. Hade nog ambitionen att, som vanligt, försöka göra mitt bästa när jag ryckte in. Den ambitionen gick dock snabbt över.
Har man svårt att ta när människor skriker åt en så var inte den miljön den bästa. Jag hade nog passat bättre som gerillasoldat, en friare och mer kreativ utmaning än att stampa omkring på en kaserngård där folk hela tiden skriker åt en. Jag tror att Syd kunde ha blivit en tillgång för svenska försvaret, om man nyttjat mig rätt, tror Syd själv i alla fall.
Fysiskt var det inga problem, vältränad på den tiden, banrekord på terrängbanan som sagt. Mentalt? Ett mörker. Det ordnade sig så småningom men det var tungt. Fick en friare roll, utan så mycket disciplin, inte så många som pratade högljutt i örat.
Förstår inte att jag alltid haft så svårt för det, mellanstadieläraren vi hade pratade också högt i örat, ofta, när han inte drog i detsamma förstås eller satte fingret under hakan och tryckte huvudet uppåt-bakåt så mycket det gick för att sedan kräva att man skulle svara på frågor och eller be om förlåtelse för någonting. Oklart för vad. Nej det gillade jag inte säger Syd. Dessutom är det väldigt svårt att säga någonting när man har huvudet upptryckt maximalt uppåt-bakåt. Prova gärna i familjen så får ni se...
Det började redan som mycket ung, säger Syd, och minns en bekant till familjen som skrek (kanske bara ett skarpare ordval) till Syd när han lekte med familjens hund. Sluta med det där! Det var kört efter det, den farbrorn vidtalades aldrig mer av mig... tror att han hette Göte...gubben...! Och säkert var han minst 45!
Annars tycker jag det lugnade ner sig det här med skrikandet i mina öron. Hade en kund för många år sedan, när jag var nybliven verkstadschef, som skrek en hel del, inte direkt i örat men i alla fall i telefonluren. Smartphonen hade inte kommit ännu. Och så hade jag en chef under en period som kunde skrika, men inte så mycket åt mig ändå. Men annars, ja hyfsat lugnt.
Ja i och för sig, det var en fotbollsmatch också kommer jag ihåg, där jag som hårdför forward lyckades knocka motståndarmålvakten. Rejält knockad dessutom, kan ändå inte ha varit direkt ojuste för jag minns ingen varning och vi lyckades dessutom vända en hotande förlust till oavgjort efter att de fått bytt ut målvakten. Men motståndarna var inte så positiva, det hörde jag i örat.
I och för sig höjdes också rösterna en del den gången som jag reagerade på hockeyplanen, stod i mål och vi spelade i tvåan (som nog var trean då) mot storlaget som skulle krossa oss, vilket de inte gjorde utan vi vann mot alla odds. Men hur som helst så hade de en spelare i motståndarlaget som konsekvent spottade mig i ansiktet vid varje situation, konsekvent tills jag tröttnade och drog klubban i huvudet på honom. Då var det slutspottat! Och det var värt fem minuters utvisning. Men domaren blåste med pipan högt och motståndarna var inte heller den här gången speciellt positiva, det hörde jag.
Den här referatet säger ju inte hela sanningen, som ni nu vet..."ful grej"? Rättmätigt utdömt straff, skulle jag säga, dessutom hade han hjälm.. 🤠
Men annars, som sagt, hyfsat lugnt.
