Syd James Revue

I veckan har jag känt mig lite som Calle Halfvarsson, lite skall jag säga men ändå. Vi skiljer oss åt; Calle är en världsåkare, det är inte jag. Jag kommer inte heller att bli om någon världsåkare om nu någon funderade på det. Oavsett träningsmängd ochj att jag nu senaste veckan har åkt skidor fem kvällar/dagar av sju. Sedan bor vi ju i Dalarna bägge två......

 

När Calle H åker skidor så strular det ofta, igår fick han t. ex. krångel med bindningen vid skidbytet och tappade tid. Det var i denna typ av situationer som jag känt mig lite som Calle i veckan. 

 

Började förra söndagen då jag kom fram till spåret och konstaterade att jag inte hade mina egna skidor utan en annan familjemedlems, skidorna är 30 cm för korta men bidningen stämde så det var bara att köra.

 

I tisdags kväll hade jag rätt skidor men då gick staven sönder efter tre km så resterande åtta blev knepiga, staven försvann ner i snön vid varje stavtag. Nu är ju inte snödjupet något större problem än men det blev en väldigt oharmonisk åkning.

 

I torsdags var utrustningen i ordning, hittat reservstav, rätt skidor men det var så alldeles förban,,,t kallt! Fingervantar passar inte mig och defintivt inte i -15. Jag trodde jag hade koll på fingrarna efter fem sex kilometer, värmen hade börjat komma. Men när jag åkt klart var mina tummar borta, ja inte helt förstås men totalt känslolösa, bortfrusna men de kom igen efter en dryg halvtimme i värmen.

 

Men så i fredags, allt klaffade. Bra spår, bra skidor, lagom temperatur. Perfekt! Och jag bestämde mig då att tidigt på lördag morgon skulle jag åka igen innan väderomslaget skulle komma..

 

Ja, jag åkte mina rundor lördag morgon, dock lite för sent ändå; det blåste, kvistar och snö for från träden och träffade huvud och byggde små högar i spåret. Då tänkte jag...

 

Så här har nog Calle det, ungefär vart femte lopp fungerar utan problem och då är Calle på topp. Och jag också...