Syd James Revue

Man funderar lite inför varje gång, är det möjligt, kan det bli lika bra igen? Och svaret är Ja och varje gång denna mäktiga känsla.

Nu senast på Strawberry Arena - Jordgubbsstadion- var lika bra som tidigare. 

Vi var där vid halv sex, långt fram, längre fram än någonsin tidigare. Det var möjligt att sitta på golvet en stund men sedan fick vi stå tillsammans under många svettiga timmar.

Min gamle vän Leif-san och fru Syd var med. Fru Syd tog sig ytterligare något längre fram medan vi andra kom i samtal med ett gäng från Hjo. Det var far och morbror med två barn, i och för sig vuxna men en yngre generation Springsteenälskare.

Sonen var mycket entusiatisk när han fick höra lite dalmål. Han riktigt njöt att få höra de dalaklingande kommenterarna. De unga hade sett Springsteen någon gång tidigare. Äldre gardet hade sett fler, annars var det veteranbilar i Hjo som gällde.Och Leksand i hockey! Hur kom det sig funderade jag. Alltid varit så! En helt logisk förklaring-

 

Det var tjejerna från Åbotrakten i Finland som kommit enbart för Springsteen. Hade varit i Helsingfors någon dag innan. Trots att de kom från svensktrakter så var det engelska som gällde, Det började bli riktigt varmt, det var trångt, stämningen god. Ingen klagar, alla är på bra humör.

Som kvinnan som tillbringade merparten av kvällen bredvid mig och Leif.san. Kom från någonstans mellan Gävle och Uppsala. Högoktanig Springsteenfantast.  Hade varit i Odense, hade varit på konserten i måndags och nu ikväll. Hade kommit på att hon och sambon aldrig varit i USA och nu hade hon plötsligt bokat in en Springsteenkonsert i Philadelphia i mitten på augusti. Aldrig varit i USA men nu var det dags, 2700 kostade en biljett i Philly. 

 

Det är svettigt, det är trångt. Ingen klagar, Kläderna klibbar, Rör man sig tre centimeter så är det en annan person där. Alla hänsynstagande, bra humör, förväntan. Nya bekantskaper. En annan värld, här och nu. Människor som man finner gemenskap med, ser dem aldrig mer. Ett par tjejer från Japan som åker med på alla konserter i hela Europa, varje konsert.

 

Och så drar det igång; E Street Band och Bruce, Fullt ös direkt, vilka musiker, Man tittar sig omkring och det är ett leende i alla ansikten. I detta frontgäng där vi står ikväll kan i stort sett alla samtliga textrader. Där ligger man i lä.  Vilka musiker, spelglädje. Nils Lofgren en av mina favoriter, spelar också med Neil Youngs partnergrupp "Crazy Horse"

 

Själv är jag ytterst dålig på att fånga stunden, men i trängseln på Springsteenkonserter känner jag mig befriad, närvarande och funderar redan på när man får stå där igen. Man vet aldrig, Bruce fyller 75, haft problem med magsår. Skuille kännas tomt om man inte får stå där igen, kanske få höra hur det gick därborta i Philadelphia, eller hur det gick på vetenransbilsträffen i Falköping. Antagligen inte, men nåsta gång får man nya bekantskapr och samma känsla av saknad och tomhet när det är över.