Syd James Revue

Under frukostätningen denna lördagsmorgon (regnar och milt) lyssnar jag parallellt på en intervju med nya riksåklagaren som verkar vara en klok person. Detta gjorde att mina tankar sökte sig tillbaka till min egen brottsbana.

 

Det finns två delar av min egen brottsbana och denna kommande text kommer inte att handla om min fysiska brottsbana; näsbensbrott, misstänkt skallfraktur, revbensbrott (vid minst fem tillfällen varav det senaste, slipper gärna fler, börjar bli rätt bra nu så jag kan göra armhävningar igen), spräckt bröstben och en antal fingerbrott. Nej det skall vi inte avhandla nu utan nu gäller det min andra brottsbana; misshandel, droger, stölder, rån, rattfyllerier m m. Tack och lov var det i egenskap av personundersökare som jag kom in på denna typ av brott.

  

I inledningen av mitt arbetsliv jobbade jag som frivårdsassistent på Kriminalvården. Var inte där speciellt länge i just den rollen men fortsatte att arbeta som personundersökare med Domstolsverket som arbetsgivare under drygt 10 år. Det var ingen formell anställning utan uppdragsbaserad, men fick ersättning för varje personundersökning.

 

Som extra informatiuon så handlar en PU om främst den sociala delen av en persons liv. Familjebakgrund, uppväxt, hälsa, droger-alkohol, eventuellt arbete och leverne i största allmänhet. En hel del jobb med oftast flera träffar-samtal, referenstagning, informationsinhämtning. På den goda tiden var det så att en PU alltid skulle göras om personen riskerade fängelse. I utredningen ingick också att man skulle föreslå påföljd. Erkänner att man drog sig för att skriva; "X är en riktig typ han behöver nog sitta av några år".

 

Riksåklagaren pratade idag om vikten av tidiga insatser för att förhindra en brottskarriär. Det känner jag igen; när man fick handlingarna från Domstolsverket kunde man ganska säkert se ett mönster, krångel från början, bristande skolgång, tveksamt föräldraskap och så hade resan utför fortsatt. Det fanns undantag, några som i brist på eftertanke gjort dumheter och var djupt ångerfulla. Men oftast inte.

 

Under de ca 10 år som jag höll på gjorde jag närmare 150 personundersökningar, ett rätt omfattande arbete med ofta flera hembesök eller att man fick åka till något häkte och sitta där, - Syd, va fan har du några cigaretter? var på häktet en ofta förekommande fråga. Det hade jag inte men det kunde ändå oftast ordnas via häktesvakten och så flöt samtalet på lite bättre.

 

Nu har allt blivit met brutalt men under "mina 10 år" var det ingen som ifrågasatte att man åkte ensam hem till brottslingar på kvällar och helger, PU var ett extrajobb som gjordes oftast på just kvällar och helger. Idag skulle det nog vara mer tveksamt.

 

 

Många drogrelaterade brott även då men värre idag.  Man skall inte prata så mycket om den gamla goda tiden för.det fanns mycket grovt då också; man sätter inte upp sin livskamrat (kvinna) på en värmeplatta som står på på max, det blir brännskador, man river heller inte av håret på samma kvinna så att hårbotten följer med. Man spräcker inte skallen på sin kompis med en stekpanna bara för att brännvinet tog slut. Man säljer inte knark alls men framförallt inte på skolgårdar osv och man kan, som sagt konstatera att allt var inte bättre förr. Pojkar/män domierade totalt, säg att det kanske var 10 av dessa 150 personundersökningar som jag gjorde som rörde kvinnor. 

 

Eländigt var det i dessa kretsar, de flesta av "mina" gamla klienter är nog döda (livet for fram hårt med dem). Jag ser en och annan överlevare ibland, de brukar hälsa lite avvaktande speciellt om de har sin nya livskamrat med sig som kanske inte alls vet historien.