Syd James Revue

Så har vi då haft vår årliga återsamling! Gymnasieklassen 3Gd. Det är mer än tio år sedan vi tog studenten, det är faktiskt mer än både 20, 30 och 40 år sedan, Egentligen svårt att ta in men när vi träffas är det ett samtal, ett umgänge som fortsätter. Vi är rätt lika alltjämt, ja kanske utseendet förändrats en del men vilka vi är det är rätt stabilt.

 

Livet har varit ups and downs sedan vi kastade studentmössorna och rusade ut på skolgården. Nu skall vi vara ärliga att säga att på den tiden kastades inte särskilt många mössor, kanske fem sex mössor av totalt 25 möjliga. Har heller inget minne av att det stod några föräldrar och syskon där, på skolgården, finklädda med en skylt där Syd syntes på en bild från tidig barndom och någon morförälder inte kunde förstå att Syd blivit så stor. Nej inget sådant. Vad jag minns är att vi tog bilen hem och sedan var det ett antal personer som kom och gratulerade.Sedan var det fest och så skingrades vi.

 

Ett tag, för sedan togs initiativet till att vi skulle återsamlas efter fem år, och sedan efter fem år igen tills vi kom på att åldern nog gör att vi skall träffas varje år, vilket vi nu gjort i många år.

 

Det finns en värme, en omsorg, en vänskap, en trygghet, en otvungenhet, ja faktiskt en kärleksfull känsla när vi berättar vad som hänt det senaste året. Allt är inte glatt och enkelt, skratt och tårar blandas men jag skall villigt erkänna att skratten dominerar.

 

Kommer diu ihåg, minns ni när vi lussade för B, vad hette den där läraren, vad gjorde du egentligen? osv

Ett återkommande trauma för denna klass är en julfest som vi anordnade, rektorn fick verkligen överlalas och till slut fick vi okej med högtidligt löfte om att det skulle gå bra.

 

Det gick fullständigt åt hel...te!! XL med allt på!

 

I år kom inte traumat upp. Nej i år pratade vi om en personlig ambition/vision för det kommande året. Tills vi ses igen om ett år. Vi hoppas alla är med, vi vet att alla i klassen inte är med längre. Sorgligt.

 

Jag vill inte sluta med detta konstaterande utan istället förvånas över att så många i klassen är och har varit egna företagare. Det var en väldigt ambitöis klass och jag tror att vår klassföreståndare födde ett antal egenföretagare där i slutet på gymnasietiden, en entreprenörsanda som finns kvar än idag. Herregud vi är ju unga! I sinnet speciellt!

 

Hörni, kommer ni ihåg den där fröken vi hade i engelska? Vad hette hon? Hildur! ropar vi alla och så kliver vi ut i nattlivet anno 2024. Vi ses!