går det denna sommarsemester. I förra notisen från Syd beskrev vi Knausgårds "Min kamp" och Syd James´ "Min kramp". Det visade sig att krampen och den dagens-efter-känslan av "ofriskhet" stämde ganska bra. Nu har det gått 14 dagar utan ordentlig träning någon dag. Illa, illa. Sommarförkylning i form av sedvanlig "Bronchitis Acuta" slog till. Nej inte så att Syd legat däckad men ingen träning, inget bad trots årets i särklass varmaste och soligaste vecka. Trevliga gäster på besök underlättade abstinensen av träningsfrånvaro, Och alla, ja just det, alla har badat i Östersjön men inte Syd. Synd om Syd? Nej definitivt inte men lite stress inför den snart förestående Cykelvasan börjar han nog känna. Sedan vet alla som normalt tränar att utebliven träning påverkar humöret..... Nej inte positivt. där gissade ni fel..
Annars har det varit konvent i USA med både republikaner och demokrater. Det väger tydligen jämnt mellan kandidaterna, det blir en rysare i höst. Frågan är om Zlatan blir en annan höstrysare i Manchester United? Gjorde mål direkt ikväll men men, jag är ändå tveksam till om Zlatan kommer till skott i Premier League. Det går mycket mycket fooortare, för att citera ett känt uttryck från den vackra orten Grängesberg, i Premier League. Och, ursäkta nu alla Zlatanfans, Zlatan brukar inte riktigt komma till skott i tuffare omgivningar. Det är skillnad att möta Galatasaray (ev felstavat) i en vänskapsmatch i juli mot att möte Arsenal eller Chelsea borta i november.
Om Badrocken uteblev den gångna två veckorna på stranden så hade Syd nöjet att se Badrock i Borgholm i veckan som gick. Sanne, Ronander, Mike Watson och Skiffs själv var topparna. Det beror nog också på att Syds egen "gilla-lista" ligger lika.
Jag har ingen skiva med Watson och inte med Skiffs heller, dock en med gruppen "Zkiffz" som kom någon gång för länge sedan. Besvikelse, lam skiva, inget bett alls, Anders Glenmark producerade och han är/var inte känd för några tyngre pjäser. Det tänkte jag på där jag stod i Borgholms slottsruin och kom då på att en annan stor skivbesvikelse var Tom Robinson Band´s första LP. "2-4-6-8-Motorway" var ju riktigt bra men LP:n, nej den lyfte inte överhuvudtaget. Det finns säkert flera besvikelser men igår fick jag senaste numret av MOJO och där finns några spännande nyheter för en spännande musikhöst. En höst där både Band of Horses och Ian Hunter kommer till Sverige. Två favoriter.
Knausgård skriver om "Min kamp" Syd James skriver om "sin kramp"
En första semestervecka har passerat. En omväxlande vecka såväl vädermässigt som "göramässigt". I veckan var vi på Jazzkväll med våra grannar för att lyssna på Lisa Nilsson och Nisse Landgren. Trevlig picknick i kvällen med god mat och trevligt sällskap. Vi pratade en del om sommarläsning och där just Knausgårds "Min kamp" fanns med i grannens hängmatt och läsplattan. Själv har jag inte kommit mer än marginellt till bokläsningen ännu.
Det blev hårdkörning i veckan, ja kanske inte direkt hårdkörning men delvis ändå kanske. Dryga 3 mil skogskörning med mountainbike, 25 km tempo på den andra cykeln, Volleyboll (varje söndag) och långa målarpass. Sedan hade Syd tydligen slavat med drycken för i fredags kväll slog århundradets kramp till, vid middagsbordet med nyanlända gäster. Syd säger själv i ett uttalande; "man har haft kramp många gånger tidigare och smärttåligheten är rätt bra men detta var ett negativt rekord i bägge avseendena". Krampen i vänster lår (cykling - där vi vet att den svaga punkten just är lårmusklerna), var av en helt annan dimension- fruktansvärd. Den satt i, svetten bröt fram, krampen satt i, jag svimmar av smärta, nästan i alla fall. Så småningom så släppte det, kändes dock som en evighet och dagen därpå så kändes det som om det var första dagen på benen efter att ha legat i influensa i 14 dagar. Inte bra, konstaterade fru Syd och jag var benägen att hålla med. Så nu blev det lite lugn cykling på lördagen med inlagda fikapauser och volleyboll igår. Och så har jag druckit mer.
Denna situation är dock en bagatell med tanke på Nice och Turkiet och då förvånar det ännu mer att en av veckans verkliga" boomar" verkar ha varit "Pokemon Go" . Man tar sig för pannan, åtminstone gör Syd det och konstaterar samtidigt att någon kallsvett inte finns där, och funderar. Finns det verkligen inte någon annan vettig sysselsättning för understimulerade personer med, som det verkar, hur mycket tid som helst, än att springa runt med en "app" och jaga Pokemonfigurer?? Börskursen stiger, folk gör nästan vad som helst för att hitta någon speciell figur. "Augmented reality" - ungefär "förstärkt verklighet" är det som erbjuds. Behöver verkligheten verkligen förstärkas, räcker det inte som det är i denna oroliga värld där det mesta verkar gå i otakt för närvarande?
Om det blir "augmented reality" på Kiviks marknad som startar idag vet jag inte, förstärkta bilköer blir det men Syd styr den s k kosan åt annat håll för att införskaffa mer målarfärg. Och sedan blir det kanske ett cykelpass under dagen. Vad säger ni? Ta det lite lugnt, ja men det är ju flera dagar sedan nu som "Min kramp" slog till... men jag skall erkänna att en viss eftertanke finns även hos Syd...
Neil Young började jag lyssna på tidigt. ”Down by the river” som fanns med på ett Soundtrack från filmen ”Strawberry Statement” *brukade få avsluta lördagskvällarna under en period då unge Syd och en kompis hade återkommande kortspelskvällar. Det var väl två vinnarskallar som spelade så det brukade ha en lugnande effekt att sätta på den här låten och lyssna innan vi skildes åt.
Ungefär så började det, sedan har jag tjatat på om Neil Young under alla år. För ett par år sedan, som ni kan läsa om tidigare i Syds spalter så fick jag äntligen med mig fru Syd på en Neil Young konsert i Köpenhamn. Väldigt varm lokal, Crazy Horse-versionen av Neil Young uppskattades ändå rätt väl. Så fram till denna vecka då vi hade nöjet att få se Neil Young i Dalhalla i bättre form och på bättre humör än vad jag någon gång sett honom. Uppbackad av bandet Promise of the real genomfördes en enastående konsert. Ja, jag höll nästan på att skriva en ”magisk” konsert men jag är så innerligt trött på att allt möjligt skräp beskrivs som att det var en magisk hit eller dit så jag lät bli. Hur som helst, det var alldeles enastående bra. Jag tror ingen som var där kan tycka något annat.
Promise of the real är ett eget band och det är ju även Crazy Horse. Andra band som kört med Neil Young är bland annat Pearl Jam och en gång i tiden The Big Brother and the Holding Company, yes samma grupp som Janis Joplin nyttjade.
Det var fjärde eller femte gången jag såg Neil Young, detta är den bästa konserten. Den kommer att etsa sig fast i min själ och mitt minne tillsammans med några andra som jag också bär med mig; Savoy Brown någon gång på 1970-talet på Marquee Club i London, Springsteens konsert på Ullevi för några år sedan då han och E Street Band fick sex stjärnor av fem möjliga, en dan före dankonsert på Cirkus med Ulf Lundell. Sedan finns det annat som också varit kanonbra, inte minst den senaste Springsteenkonserten på Midsommardagen, jättebra! Svårt att jämföra, men två absoluta toppenkvällar inom två veckor.
Frågan är bara vad som gör att vissa konserter etsar sig fast så markant medan andra minns man, men inte med samma påtagliga känsla. Thin Lizzy, minns jag som bra, Fleetwood Mac tidigt 70-tal, Bod Dylan, ZZ Top, Fogerty, Eagles, Beach Boys, Rolling Stones, Tom Petty, och många många fler jättebra men Neil Young i Dalaskogarna en tisdag i juli 2016 kommer jag att bära med mig länge.
*För er som vill fördjupa er ytterligare kan vi berätta att:
The film details the life of one student, loosely based on the Columbia University protests of 1968 and the non-fiction book of the same name by James Simon Kunen.
Antagligen beror det väl på någonting att Syd lockas* av de annorlunda resmålen, underdogs i fotbollen, musiken som skaver lite extra. Jag kom att tänka på detta i samband med en intressant artikel i Dagens Nyheter i helgen.
Det ser väl inte sådär väldigt glamoröst ut men mycket intressant. Flint och Detroit lockar.
Underdogs i form av Island och Wales känns väldigt bra. England som jag alltid håller på en besvikelse, Sverige som förväntat, poängmässigt tippade Syd rätt men det var ändå klent i överkant även om första matchen var det riktiga bottennappet.
AFC Wimbledon känns bra, har kravlat sig upp ytterligare en division.
Musiken behöver inte vara enbart rena toner och perfekt stämsång. Gärna att känslan tar över ibland, som Frankie Miller i den numer mycket gamla ”The Rock”, det bästa på hela den låten är när Frankies röst brister en bit in. Det är känsla det.
Imorgon är det Neil Young på Dalhalla, hoppas vädret blir bättre än nu. Nu rullar åskan över bergen, imorgon vill jag hellre höra basgångar och gitarr utmana hörsel och övriga sinnen.
