Är Syd en Early adopter eller en Early rejector måntro?
Early rejector har blivit en ny spännande trend! Beskrivningen av en Early rejector är; "En person som är först i ett socialt kluster att överge en accepterad trend" Motsatsens adopter är en "Person som månar om vara en trendsättare genom att vara först att införskaffa det allra senaste".
Ser man, dvs vi i redaktionskommittén, på Syd så är han nog en rätt blandad figur, en "Early adopter" av trenden "Early rejector".
I veckan har vi sett tecken på Early adopters då det kinesiska e-handelsföretaget Alibaba blev årets största börsintroduktion i New York med en värdering på 168 miljarder dollar. Vi får väl se hur utvecklingen blir, Kina har en masterplan som man med oro kan fundera över. Det sistnämnda sägs av Early rejectors som brukar ställa frågorna "Varför? och "Verkligen? Syd James skulle aldrig påstå något sådant och inte heller antyda något negativt Vi får väl hoppas att namnet Alibaba inte är valt efter sagan;
Det var i Arabien för länge sedan. Under en natt med fullmåne, såg Ali Baba något mycket märkligt medan han samlade ved. Han hörde ett muller ….det lät som åska, men ljudet kom inte från himlen utan från underjorden.Till Ali Babas förvåning, rullade ett jättelikt klippblock undan alldeles av sig själv och en mörk grotta visade sig. Månljuset kastade märkliga skuggor över klipporna och Ali Baba kände att han inte var ensam. Han smög närmare och var nära att falla över några hästar som väntade på sina ryttare. Ali Baba gömde sig och det dröjde inte länge förrän han såg skuggorna av gestalter i mantlar komma ut ur grottan mot honom.Det var tjuvar som väntade utanför på sin ledare, Ka-eed. Så kom han ut, vände sig mot stjärnorna och vrålade ”Stäng dig Sesam!”Det jättelika klippblocket skakade och rullade sakta tillbaka så att det stängde öppningen till grottan och dolde hemligheten för alla utom för Ali Baba.
När männen var utom synhåll, gav Ali Baba klippblocket en rejäl knuff.
Det satt så hårt fast som om ingenting i världen skulle kunna rubba det.
”Sesam öppna dig!” viskade Ali Baba.
Långsamt rullade klippblocket bort och den mörka, djupa grottan visade sig. Ali Baba försökte röra sig långsamt men vid varje steg hördes ett högt och ihåligt ljud som ekade överallt. Plötsligt snavade han.
”Är detta en dröm?” tänkte Ali Baba när han såg ett diamanthalsband som glittrade så han nästan fick ont i ögonen. Han tog upp det och satte det runt halsen. Sedan satte han på sig ett till och ett till. Han fyllde strumporna med juveler och stoppade varenda ficka så full med guld att han måste släpa sig ut ur grottan.
Väl utanför grottan, vände han sig om och ropade: ”Sesam, stäng dig!” och klippan stängde sig helt och hållet. Som du kan förstå tog det lång tid för Ali Baba att komma hem. När hans fru såg vad han hade med sig grät hon av glädje. Nu hade de pengar för resten av livet.
Nästa dag berättade Ali Baba för sin bror, Kassim, vad som hade hänt. ”Håll dig borta från den där grottan,” varnade han: ”Det är för farligt.” (Från Skolverkets hemsida Tema Modersmål)
Annars har man i helgen kunnat läsa om konditionsträningens positiva effekter på hjärnan. Det krävs dock hög puls under träningen. Så det är bäst man ger sig ut i spåret! Det är aldrig för sent för oss Early rejectors, eller adopters, eller vi så nu hur blev det här? Får nog satsa på maxpuls i spåret.
Veckan som gått har nästan varit en liten "revival" av förr i världen, typ några år sedan. Förra helgen tillbringade vi i Stockholm, förutom en milrunda i solsken på Söder så hade jag dessförinnan av någon oförklarlig anledning slunkit in på "Bengans skivor" där på Drottninggatan och när man kastar en blick bland hyllorna så står plötsligt Paul Collins där. Måste vara en gammal återutgivning eller "Best of platta", hinner jag tänka i detta stora ögonblick men se det var det inte! En ny skiva anno 2014 och har jag helt missat hela Collins karriär funderar jag nu. Har jag det?
Ja det har jag gjort till viss del kan jag konstatera efter att nu ha studerat Wikipedia. Men det går att ändra på; det finns alltid en ny vinyl eller CD att köpa.
Men nu var det egentligen inte det som det skulle handla om utan om en kringflackande vecka som var som en revival av för några år sedan då varje vecka innebar två besök i Stockholm, ett besök i Älmhult, Falun, Kristianstad och Berlin eller några andra trevliga orter.
I Berlin var det 25 grader varmt och innan jag skulle ta bussen hem skickade jag ett SMS till fru Syd om vad hon rekommenderade att jag skulle kunna se på en timme i Berlin, ja förutom att besöka någon skivbutik förstås, eller fotbollsstadion.
Hon hann aldrig svara för bussen gick och på den var jag. Jag hann i alla fall se Centralstationen, Flygplatsen och en Ministeriebyggnad. Såg bra ut tycker jag.
Så var det, det här med eftervalsdebatten;
Jag stötte på en person i Berlin som såg ut som en lite trött valarbetare så här några dagar efter valet eller så hade han druckit för mycket öl under för många år Min finkänslighet hindrade mig från att fotografera så den här killen får istället symbolisera eftervalskänslan, den brittiska eftervalskänslan.
Även han verkar lite suuuuddig, schsså här på kvällen, eller ockschså så darrade fotoooografen på haaanden
Hur gör tandfén i det kontantlösa samhället? Det är en av de stora framtidsfrågorna.
Syd överhörde häromdagentt ett samtal där det berättades att ”tandfén” hade glömt att lägga i en slant i glaset där en mjölktand mycket nogsamt lagts i kvällen innan av någon i det yngre gardet. ”Förklaringen” var att tandfén hade haft mycket att göra och det nog vore bra om tanden fick ligga en natt till……Och efter den natten, då minsann låg en guldtia där på glasets botten!
Själv har Syd inget minne att några mjölktänder i glas eller att någon enkrona (penningvärdet var högre på Syds mjölktandstid) låg och skvalpade. Nu var det ett par år sedan som senaste mjölktanden lämnade in, eller snarare ramlade ut, så minnet kan ju svika. Men som sagt hur skall man kunna hålla liv i tandfén i det kontantlösa samhället? Eventuellt kan tandfén lägga in en stående överföring utifrån ett beräknat antal tänder, swischa över några kronor eller något liknande. Detta förutsätter då att mjölktandens ägare öppnat ett konto. Alternativt valt en placering i ”tand-i-fond”, Då kan ju dessutom tandfén sälja in rådgivning till vilken bank överföringen skall ske, men nej det känns inte riktigt bra.
Man får nog tyvärr inse att tandféns tid närmar sig ett slut, en epok går i graven skulle man faktiskt kunna säga. Det är nästan så man blir lite ledsen och man får bita sig själv i tungan för att inte prata för mycket om detta och göra alla blivande mjölktandstappare besvikna. Möjligen finns någon kommande ”tandapp” som man skulle kunna ladda ner som kompensation, här får ”apputvecklarna” verkligen något att bita i. Men kanske skall man ändå konstatera att det är bättre med det kontantlösa samhället än det tandlösa samhället.
Det kontantlösa samhället blir ändå lite krångligt och nog känns rättsväsendet lite väl tandlöst när rånrisken och svarta pengar är huvudorsaken till att kontanterna skall bort. I andra länder är kontanterna kvar, det till och med krävs att man, med ett brett leende, skall betala kontant på vissa ställen. Risken är uppenbar att ”tandfén” flyttar utomlands och så har vi gått miste om ytterligare några arbetstillfällen. Funderar på om man skall starta ett upprop; ”Rädda tandfén – en rotfyllningshotad art”!
Syd gjorde en liten tur till det Västernorrländska landskapet i helgen för att leta rågångar. Ni kommer säkert ihop det klassiska uttalandet från en gång i tiden att "exakt HÄR går rågången...på ett ungefär". Och ungefär så blev det till viss del även denna gång. Det verkar alldeles omöjligt att gå rätt i kring den här höjden, man tror att man gått till den vänstra hörnmarkeringen varefter det visar sig att så inte alls är fallet utan man har nått den högra markeringar, dvs exakt 470 meter fel, och den här siffran är exakt.
Vi hade förvarnat jägarna att vi skulle vistas i skogen för man vet aldrig, i ivern att nedlägga en tiotaggare så kan man säkert tro att en älg kan vara iklädd både hjälm och bära motorsåg... Det finns ju en klassisk skröna (mycket klassiskt idag) om jägaren som blev vådaskjuten, inte livshotande men i alla fall och lite irriterat frågade; Varför sköt du? Jag ropade ju att jag inte var någon älg! O tusan, blev svaret, jag tyckte att du ropade att du VAR en älg! Nej med jägarna i bakhasorna kan man aldrig vara säker.
Någon älg såg vi inte, inte levande i alla fall, ett kadaver hittade vi med spridda skelettbitar i terrängen, ordenligt med björnspillning hittade vi också men att hitta "rågångsröserna" blev återigen en exakthet på ett ungefär. Det förändras mycket i skogen och där det förr var öppna ytor så att man såg skogen där står det nu plötsligt träd i vägen och det som kändes kristallklart för något år sedan känns nu i högsta grad grumligt.
Vi klarade dock av en hel del, den totala gångsträckan är säkert inte direkt upphetsande men man får kämpa på i bergsklättringen med motorsåg, ryggsäck, käppar, tunga stövlar och tunga byxor. Fin dag var det!
50 mil bil på fredag gjorde att jag laddat upp med en radda CD, bland annat en box med CSN&Y som jag med spänning väntat på att få lyssna in. Men, nja, lite seg blev den, ungefär lika seg som de här privatchaufförerna som envisas med att köra 68 på 70-väg, 86 på 90-väg, 42 på 50-väg osv. Dessutom nära mittlinjen. Men nej, Syd blir inte speciellt upprörd över det, trist men inte mer. Upptäcker man att man har 23 bilar efter sig så kanske man kan hålla åt sidan, men till privatchaufförernas försvar skall sägas att de upptäcker aldrig de 23 bilarna bakom för blicken är riktad framåt! .
Jag upptäckte heller inga direkt nya favoriter på CD-fronten. Endera var det musik som också körde 86 på 90-väg eller också var inte Syd in the mood för den valda musiken. Vet inte riktigt. Får nog rikta musikblicken framåt också!
Ikväll börjar EM-kvalet och ja, får vi en poäng så skall vi vara rätt nöjda, hoppas Zlatan levererar även ikväll. Att glänsa i en vänskapsmatch mot Estland är en sak men ikväll är det viktigt på riktigt. De kommer vi snart att upptäcka och på tal om både det ena och det andra så har jag f n återupptäckt Neil Youngs CD "Living with War". Ett antal låtar spelades i Köpenhamn och nu försöker jag övertyga fru Syd om att sitta och lyssna på "Living with War" för den är ju så BRA. Och fru Syd håller med, dock på en något lägre entusiastisk nivå.
