Ni som läste förra inlägget om Kopparbergs/Göteborgs FC:s hastiga och inte alls lustiga styrelsebeslut om att lägga ner elitlaget hann nog knappt läsa det innan ett nytt beslut togs Man fortsätter!
Man ändrar siitt beslut.
Är det samma styrelse? Hade man bara otur när man tänkte förra gången eller vad är orsaken?
Onekligen väldigt konstigt...
Men nu avslutar vi 2020 och hoppas på ett bättre 2021!
Gott Nytt År alla läsare!
Hörde den här idag. Rätt behaglig inför nya året! Två minuter 14.58, nu har jag hört mer! Hörde också att Boeing 737 Max fått godkänt igen. Det här INTE det här planet.
Svenska mästare i november och spel i Champions League därefter och så lägger man ner!!
Kopparbergs/Göteborg lägger ner. Konstigt tycker Syd. Det måste finnas en hund begraven här. Har cidern sålt sämre så att man från Kopparbergs sida vill dra sig ur sponsordelen? Är det något annat som spökar?
Om det vore en division 5 klubb i gledbygd som inte får ihop ett lag för att alla flyttar och äldsta seniorspelare är 14 år då skulle jag förstå. Jämför med herrarna.
Nu har vi i Malmö FF vunnit SM flera år så nu kan vi inte nå längre. Vi lägger ner! Kan ni tänka den tanken? Nej, och detta trots att MFF inte har samma förutsättningar som Bayern München, Barcelona, Manchester City, Paris SG etc.
Jag undrar jag om sista ordet är sagt i detta säger Syd. Är klubben pressad av något annat? Är ordföranden pressad av något annat? Är det ett taktikspel eller är det ett genomtänkt beslut?
Frågorna är lika många som alla expertkommentarer man får när man ser på fotboll. Minst tre i studion och två på matchen. För mycket prat blir det. Och för många självklarheter, för alla.
Tredjedagjul är nu mer infört eftersom det blev en extra dag jul i år, det är ju inte ovanlgt i och för sig. Lite snö på marken blev det också.men nu visar termometern åter plusgrader och det är inte snöflingor utan regndroppar som kommer ner.
Kanske bra, ur min egen stressynpunkt, att det inte är kanonväder för skidåkning just nu när jag inte kan träna som jag vill. Kanske skidåkning fungerat trots allt, test är dock inte aktuell f n. Vi får sikta på nästa säsong, synd för jag tror nästan jag kunnat vara i topp i Vasaloppet JUST denna säsong.....
I och för sig det är jag nog enda som tror på det och inte ens det.
Jag läser om Familjen just nu, reportageboken om Göteborgs utsatta områden och de klanliknande strukturer som finns där. Intressant, välskriven. Har annars inte riktigt kommit in i läsmood, inte riktigt i lyssnarmood heller. Inte riktigt i Premier League-mood heller, resultaten går inte som jag vill. Vi får se vad dagen har att bjuda.
Det blev ett Brexitavtal i julhelgen, från vanligtvis välunderrättat håll så säger man att detta ändå var väntat men att man måste hålla på så här för att tvivlarna på bägge sidor av kanalen skall förstå att nu har man verkligen kämpat. Långtradarna står på kö och förarna testas för muterad Corona innan de får köra ombord på färjan i Dover.
Syd har för övrigt en gång gjort en tur och retur Dover - Calais. Inte mycket som var likt sången av Style eller Freestyle. Det tog knappa två timmar i vardera riktning om jag minns rätt och när vi åkte åter från Calais var det storm i Engelska kanalen. Alla tyckte det var jättekul de första 15 minuterna när man åkte berg- och dalbana där på kanalen. Sedan blev det nervöst, sedan blev de flesta illamående, sedan satt de flesta med bruna påsar, likbleka och när vi landade i Dover stod välfyllda bruna påsar överallt. Och inte luktade det gott heller. Själv stod Syd med en kompis längst fram och stirrade med blicken fäst någonstans. Kunde inte röra mig ur fläcken och vi hjälptes åt att hålla balansen. Då vara man inte så kaxig, inte då heller.
Pandemin håller oss i sitt grep, restriktionerna skärps, snön lyser med sin frånvaro, julen närmar sig. Det är ungefär lika för alla.
För egen del har veckan varit blandad, säger Syd. Ni som följer Syd vet att höften krånglar och den här veckan slogs nya "krångelrekord" i form av "all-time-high" smärta. Totalt dj-----t" konstaterar Syd för att sedan lämna detta till historien.
Träning är inte att tänka på förutom viss överkroppsträning som man säger i Hockeykretsar. I hockeyn är man inte mer specifik numer än att en spelare har en under- eller överkroppsskada. Jag har frågat en läkare som jobbar med länets storlag om detta och fått förklaringen att säger man höger axel eller exempelvis vänster knä så siktar motståndarna in sig på just detta. Cyniskt!!
Ja det var en liten utvidgning av min egen nuvarande "träning" i form av armhävningar, hantlar och hittade jag inte på en gammal Kungsfjäder också...! Ålderstigen, ja inte jag då förstås, utan Kungsfjädern.
En sådan kan ni säkert hitta en någon second-hand-butik. Men passa er, tappa inte taget för då kan både er egen och andras käkar spräckas.
När Premier League är som bäst, som nu i jultider, så är det absolut bästa när överraskningsresultat inträffar. Då kan fru Syd ibland undra; Vad var det där för positivt utrop?
Då kan det vara att West Bromwich tog en överraskande poäng.
-Du hejar väl inte på West Bromwich säger frun!
-Nej det gör jag inte men de tog poäng av osv...
- Jaha? undrar då frun.
- Jajaja säger jag då och förklarar att West Bromwich kommer från Birmingham, samma stad som Aston Villa och Birmingham City.
Fru Syd ser "intresserad" ut.
Då säger jag att det var Birmingham City Ladies vi mötte när vi var i England när jag tränade tjejerna i ÖIS.
Hur som helst, jag fick ingen mer förståelse för West Bromwich trots denna viktiga information.
Jag fick en trevlig julklapp i veckan, Eric Clapton spelar Christmas songs och så boken Renegater av Klas Östergren! Tack ni alla!
Nu skall jag Carpe Diem lite grann så kanske jag både kan lyssna och läsa..
Sitter just nu på gamla I13:s parkering. Rakt framför mig har jag kasernen som var ”hemmet” under nästan ett år när det begav sig en gång i tiden. Ingenting jag längtar tillbaka till, slog rekord på terrängbanan annars var det inte mycket positivt. Hade nog ambitionen att, som vanligt, försöka göra mitt bästa när jag ryckte in. Den ambitionen gick dock snabbt över.
Har man svårt att ta när människor skriker åt en så var inte den miljön den bästa. Jag hade nog passat bättre som gerillasoldat, en friare och mer kreativ utmaning än att stampa omkring på en kaserngård där folk hela tiden skriker åt en. Jag tror att Syd kunde ha blivit en tillgång för svenska försvaret, om man nyttjat mig rätt, tror Syd själv i alla fall.
Fysiskt var det inga problem, vältränad på den tiden, banrekord på terrängbanan som sagt. Mentalt? Ett mörker. Det ordnade sig så småningom men det var tungt. Fick en friare roll, utan så mycket disciplin, inte så många som pratade högljutt i örat.
Förstår inte att jag alltid haft så svårt för det, mellanstadieläraren vi hade pratade också högt i örat, ofta, när han inte drog i detsamma förstås eller satte fingret under hakan och tryckte huvudet uppåt-bakåt så mycket det gick för att sedan kräva att man skulle svara på frågor och eller be om förlåtelse för någonting. Oklart för vad. Nej det gillade jag inte säger Syd. Dessutom är det väldigt svårt att säga någonting när man har huvudet upptryckt maximalt uppåt-bakåt. Prova gärna i familjen så får ni se...
Det började redan som mycket ung, säger Syd, och minns en bekant till familjen som skrek (kanske bara ett skarpare ordval) till Syd när han lekte med familjens hund. Sluta med det där! Det var kört efter det, den farbrorn vidtalades aldrig mer av mig... tror att han hette Göte...gubben...! Och säkert var han minst 45!
Annars tycker jag det lugnade ner sig det här med skrikandet i mina öron. Hade en kund för många år sedan, när jag var nybliven verkstadschef, som skrek en hel del, inte direkt i örat men i alla fall i telefonluren. Smartphonen hade inte kommit ännu. Och så hade jag en chef under en period som kunde skrika, men inte så mycket åt mig ändå. Men annars, ja hyfsat lugnt.
Ja i och för sig, det var en fotbollsmatch också kommer jag ihåg, där jag som hårdför forward lyckades knocka motståndarmålvakten. Rejält knockad dessutom, kan ändå inte ha varit direkt ojuste för jag minns ingen varning och vi lyckades dessutom vända en hotande förlust till oavgjort efter att de fått bytt ut målvakten. Men motståndarna var inte så positiva, det hörde jag i örat.
I och för sig höjdes också rösterna en del den gången som jag reagerade på hockeyplanen, stod i mål och vi spelade i tvåan (som nog var trean då) mot storlaget som skulle krossa oss, vilket de inte gjorde utan vi vann mot alla odds. Men hur som helst så hade de en spelare i motståndarlaget som konsekvent spottade mig i ansiktet vid varje situation, konsekvent tills jag tröttnade och drog klubban i huvudet på honom. Då var det slutspottat! Och det var värt fem minuters utvisning. Men domaren blåste med pipan högt och motståndarna var inte heller den här gången speciellt positiva, det hörde jag.
Den här referatet säger ju inte hela sanningen, som ni nu vet..."ful grej"? Rättmätigt utdömt straff, skulle jag säga, dessutom hade han hjälm.. 🤠
Jag har skrivit om Kolarbyn tidigare, en stadsdel i Fagersta där jag delvis växte upp. Läste en artkel om att Kolarbyn på den tiden var ett mönstersamhälle där " en husmor inte behöver ta sig till centrum utan i Kolarbyn finns allt en husmor behöver". Det fanns en rad andra butiker och det var tryggt.
Det här rimmar ju illa med mitt prat om att man blev ödmjuk av att växa upp i Kolarbyn, ödmjuk för om man försökte tuffa till sig så blev man snabbt nedtagen på jorden. Oftast genom att man fick eller hotades med stryk. Det kanske var tryggt och ett välfungerade lokalsamhälle för de vuxna men för oss boys var det inte så tryggt. Man var trygg hemma på Skogsvägen och Forsbackavägen upp till no 8, ungefär sedan var man ute på hotande mark. "Hemma" fick man hålla sig väl med "Bastiss" och en del andra styrande personer. Var man på den sidan var man trygg.
I samband med artkeln som jag refererar till ovan hittade jag även ett par andra kommentarer som jag klipper in här
Kille/Man:
Kolarbyn var lite läskigt, för oss egna-hem-ungar. Man hade ju hört talas om Kolarbyligan och de var ju mer fasansfulla än såväl Höghusligan som Norrbyligan. Meling var tassemarker dit man sällan ens drömde sig bort i de värsta av mardrömmar...
Tjej/Kvinna:
Jag var en av dem som sprudlade. Fanns inget att vara rädd för, allt var tryggt. Om man höll sig inom ramarna..
Till detta kan jag tillägga att vi fruktade egna-hems-ligen, att gå ner till Skansenområdet var inte att tänka på och Meling? Pratar vi om samma land?
Med tanke på Kolarbyns utveckling (som jag som avflyttad ser och uppfattar det) så kanske det var ett mönstersamhälle- en gång, .trots alla fasor som lever kvar i minnet.
Vill alla bli, dock är jag inte särledes nöjd över att man höftatros bekräftats, och så tydligt dessutom. Dessutom tyckte jag att jag såg lite tanig ut på röntgenbilderna. Nej ingen upplyftande syn eller känsla. Ont har jag dessutom, skyll dig själv sa läkaren. Varför har du gjort alla de där dumma sakerna? frågade han. -Bara för att bevisa att det går svarade Syd sanningsenligt. - Och varför det då? undrade han. Då förklarade jag att det beror på att ja, nja, nej, nja, kanske, nja, nej, mmm....
Den här helgen skall jag botanisera lite i skivsamlingen, igen Påbörjade ett arbete förra helgen och ja, jag upptäckte några som jag knappt kom ihåg att jag hade och dessutom tre dubletter, inköpta på samma ställe dessutom. Antagligen har jag inspirerats när jag kommit in i butiken och glömt att jag varit lika inspirerad förut. Bra skivor men de blir inte dubbelt så bra bara för att man har två. Annars väntar jag på nya Lundell, Nick Cave och Fleet Foxes.
Synd att längdskidåkarna får stanna hemma, med en planering typ skidskytte så kanske man kunnat tävla vidare. Jag är säker på att någon av våra åkare slagit Johaug, just den här helgen...
Annars känns det som om det är dags för en tipsvinst, mina stående rader har gått dåligt länge, men jag törs ju inte sluta när jag kan raderna utantill säger Syd i en alldeles färsk stryktipskommentar.
Nu när snön inte ligger direkt vit på taken, löping inte att tänka på, då blir det armhävningar och lite trapets! Tjohej armhävningar och kaffe! Ja, inte samtidigt....
